Jiang Millington är en sådan som inte ger upp. Trots ett turbulent liv med barn med NPF som inte fått det stöd de behöver och evigt roddande på egen hand med allt som hör NPF-livet till, så har Attentions nya suppleant i styrelsen vuxit med motgångarna. Jiang har under flera år kanaliserat sin energi i ett kraftfullt påverkansarbete och nu får Attention ta del av hennes kampanda.
Jiang och jag har sprungit på varandra i flera olika sammanhang. Första gången jag träffade henne var det i samband med nystartade föräldranätverket Barn i behov som såg sitt ljus 2013 när tilläggsbidragen till Stockholms resursskolor plötsligt drogs in. Jiang var en av de dynamiska förgrundsgestalterna till nätverket med personliga erfarenheter av alla de blindskär som familjer med NPF navigerar mellan. Arbetet var imponerade, obönhörligt och nätverket gick direkt på de som faktiskt har något att säga till om. Beslutsfattarna. Föräldrarna i nätverket argumenterade kunnigt, väl insatta i frågeställningarna och de växte runt om i hela landet med en skogsbrandshastighet. Plötsligt gick det inte att ignorera de fullkomligt rimliga krav som ställdes på en fungerande skola.
Jiang är ett välkommet tillskott hos Attention
Jag är glad över att Jiang valt att bli suppleant i Attention och det säger jag när vi ses på kansliet för den här intervjun. Riktigt glad. Jiang känns som en fyrbåk som kommer hjälpa organisation att fortsätta sitt påverkansarbete och berika kunskapsbanken. Jiang är också nöjd.
– Jag tycker att Attention har en fantastisk verksamhet som också lokalt kan ge stöd i form av grupper, säger hon. I sammanhang där man bara kan få vara. Attention som organisation har varit viktig med sina undersökande enkäter och klargörande rapporter. Det är en kunskap som man kan ta avstamp i och som vi haft användning av i vårt arbete med Barn i behov. Jag hoppas att kunna vara med och skruva till det ytterligare, att skapa ytterligare uppmärksamhet kring de här frågorna.
Att det behövs är vi rörande eniga om. Kunskapsbristen hos verksamheter förklarar det mesta som drabbar gruppen med NPF.
– Det finns så många bollar som man vill springa på. Kravet på läkarintyg för att få ta körkort, uteslutningen från militärtjänst och många utbildningar. Men allting grundar sig egentligen på samma slags problem, att det finns en samhällsstruktur som tillåter strukturell, massiv diskriminering på grund av inkompetens och okunskap.
Lätt att lägga skulden på föräldrarna
Att gruppen med NPF inte står högt upp på dagordningen har Jiang förstått efter otaliga möten med politiker och beslutsfattare.
– Istället för att lära om diagnoserna och deras uttryck väljer man lägga skulden på familjerna. Samhällsdebatten just nu är fokuserad på att det finns några som förstör – barnen med NPF – och deras föräldrar som också förstör. Det är föräldrar som inte kan bete sig som i sin tur får barn som inte kan bete sig och är söndercurlade. Det läggs på individnivå.
Hon har själv varit föräldern som ”inte kan bete sig”. I sin ständiga kamp för att hennes två barn, nu tonåringar, ska få hjälp att klara skolan och livet med hjälp av anpassningar efter deras funktionsnedsättningar, så har hon istället själv blivit föremål för granskning. Det som har varit NPF har istället behandlats som psykosocial problematik med ödesdigra konsekvenser för den lilla familjen. Placeringar och krav på normativt beteende har fått båda Jiangs barn att må fruktansvärt med pålagringar i form av ångest och depressioner.
– Jag får ofta frågan om hur jag orkar med tanke på min egen hemsituation men grejen är att jag orkar inte inte göra någonting. Rent personligen har det gått jättedåligt för mig och min familj. Mina barn har blivit placerade i omgångar, det har regnat in orosanmälningar – jag tappade räkningen vid 30.
Påverkansarbete ger henne energi
Jiang berättar hur hon har storbölat på möten kring barnen. Varit arg. Men att framgångarna i exempelvis Barn i behov gav henne energi.
– Hur vi ändrade lagstiftningen på olika områden och hur vi blev lyssnade på. Jag kände att även om det inte kom mina barn till godo, så gör jag iallafall någonting för den här gruppen.
Jiang menar att det är lättare att vara arbeta effektiv med frågorna när hon inte arbetar kring sina egna barn. Det blir så känslomässigt. Men hon har fått stort självförtroende av deras resa.
– Jag har teorin, jag kan lagstiftningen och jag har de personliga erfarenheter. Även om man ”bara” är förälder så har man ofta större kunskap om frågorna än de man möter. Det är viktigt att komma ihåg det och inte bli nertryckt. Vilket är lätt hänt när man får hintar om att man brustit i sitt föräldraansvar. Jag tar inte det längre. Jag står på mig, helt enkelt. Det är ingen som behöver förklara för mig om vad tilläggslagstiftningen innebär för jag har varit med och förändrat den. Kom inte och kom, liksom.
Text: Cecilia Brusewitz Foto: David Lagerlöf