Attention vill att alla familjer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska få en fungerande jul som passar alla i familjen. Vi intervjuade fyra kloka kvinnor om deras julfiranden, både i nutid och dåtid, med en förhoppning om att sprida hopp och samhörighet bland er därute som vi vet kämpar för att få ihop det.
Storfamiljen blev övermäktig inför jul
Beata och maken har sju vuxna barn från tidigare relationer, snart nio barnbarn och en gemensam son. Drömmen om storfamiljen besannades, men jularna på Österlen blev allt svårare att hantera. Efter en adhd-diagnos vid 52 års ålder, efter år av dubbla julbordsmenyer, insåg hon hur julstöket hade urartat – och hur stor flocken faktiskt hade blivit.
”Bestulen på julen”
Liv tänder ljus för barnen som inte får någon julstrumpa eller klappar. Hon minns när hon satt ”inlåst på hemmet” och frågade efter tomten – åren när hon blev bestulen på julen. I år firar Liv en ovanligt stilla jul. Efter barndomens jular på olika SiS-hem – Statens Institutionsstyrelses särskilda ungdomshem, känner hon stor tacksamhet inför ännu en alkoholfri jul tillsammans med barn, jultraditioner och tomte.
Den magiska och bitterljuva julen
Kajsa upplever julen som magisk och bitterljuv, högtiden då minnen av släktrelationer och barndomsjular väcks till liv. När sonen var liten hade hon den största kungsgranen och den bästa skattjakten, som kompensation för bristande julmeny och julstädning. Sent i livet fick både mor och son en adhd-diagnos – något som räddat och förstärkt deras relation.
Vem ska må bra när julgästerna går hem?
Catrin minns julen för tre år sedan när stämningen spårade efter julklappsöppningen. Sonen kände alla förväntningar och krav. ”Vi stressar barnen som redan har svårt att hantera känslor, genom att stressa till det mer. Barn känner av stämningen.” Nu släpper hon krav som utmanar ett trotsigt beteende och överför ingen förväntan – för att hon och sonen ska må bra när alla går hem.
