Anhörigfrågor

Att vara förälder till barn med NPF kan vara både psykiskt och praktiskt utmanande – särskilt när det handlar om skolfrånvaro och hur man ska tänka kring krav. Det är vanligt att känna sig osäker i det här, och ni är långt ifrån ensamma.

För många familjer kan det vara hjälpsamt att få stöd utifrån, så man inte står ensam i de här besluten. Vi vill därför uppmuntra er att ta kontakt med exempelvis socialtjänstens öppenvård. Där kan det finnas möjlighet till råd, stöd och avlastning – till exempel i form av familjebehandling, föräldrastöd eller samarbete med skolan. De har erfarenhet av liknande situationer och kan hjälpa till att hitta strategier som fungerar utifrån just era barns behov.

Det kan också vara värdefullt att se om det finns någon samordnande funktion i skolan, som elevhälsa eller specialpedagog, som kan bidra till att skapa en mer hållbar skolgång på sikt. Det är viktigt att ni och skolan samarbetar.

Ni gör ett otroligt viktigt jobb varje dag. Att be om hjälp är inte ett tecken på att man inte räcker till – snarare tvärtom.

Nej, skolan kan inte dela information om er familjesituation med andra aktörer – som BUP – utan ert samtycke. Det gäller även om det rör sig om ett förmöte inför ett SIP-möte. Samverkan kring barn kräver vårdnadshavares godkännande, så länge inte en annan lagstiftning gör undantag.

Skolan kan naturligtvis hålla interna möten om sitt eget uppdrag och sina insatser, men så snart det handlar om att diskutera ert barns situation tillsammans med andra aktörer, som BUP, krävs ett samtycke. Sekretessen gäller åt båda håll.

Ja, skolan har ett tydligt ansvar att stötta elever som har sociala svårigheter – oavsett om det finns en formell diagnos eller inte.

Enligt skollagen och läroplanen är skolan skyldig att anpassa undervisningen efter varje elevs behov och förutsättningar, både när det gäller kunskapsutveckling och det sociala sammanhanget. Om ditt barn har svårt med socialt samspel och detta påverkar skolgången, ska skolan uppmärksamma det och vid behov sätta in extra anpassningar eller särskilt stöd.

Exempel på stöd kan vara:

• Socialt stöd i klassrummet eller på rasterna
• Hjälp att förstå sociala koder och regler
• Trygga vuxenkontakter i skolan
• Stöd i att bygga relationer och delta i gruppaktiviteter
• Anpassad undervisning eller gruppindelning för att minska social stress

Om svårigheterna är mer omfattande och långvariga kan skolan behöva göra en pedagogisk utredning för att se om eleven är i behov av ett åtgärdsprogram.

Du har rätt att lyfta dessa behov och be om ett möte med skolans elevhälsa, där ni tillsammans kan diskutera vilka insatser som kan vara aktuella.

Det låter som att du ser tydligt hur detta påverkar din dotter – fortsätt stå på dig, och kom ihåg att skolan har ett tydligt ansvar att arbeta förebyggande och stödjande även när det handlar om det sociala. 

När skolan fokuserar mer på det som inte fungerar än på det som faktiskt går bra, kan det få stora negativa konsekvenser för ett barn – särskilt för barn med NPF. Här är några förslag på hur du kan ta upp det med skolan:

Beskriv hur din son påverkas
Berätta tydligt hur skolans bemötande påverkar honom. Till exempel:
”Jag ser att han tappar motivationen när han bara får höra vad som inte fungerar. Han kämpar mycket men känner att det inte räcker.”

Lyft fram behovet av positiv förstärkning
Förklara att han behöver uppmuntran och bekräftelse när han försöker, även om resultatet inte alltid blir perfekt. Det stärker hans självkänsla och vilja att fortsätta kämpa.

Be om en tydlig plan för stöd
Fråga hur skolan arbetar med anpassningar och hur de följer upp dem. Påminn gärna om att han har rätt till stöd som utgår från hans behov.

För dialogen skriftligt vid behov
Om du upplever att samtal inte leder någonstans, be att få återkoppling skriftligt. Det kan vara ett sätt att tydliggöra ansvar och nästa steg.

Kom ihåg att du har rätt att ställa krav
Du känner ditt barn bäst. Det är helt rätt att stå upp för honom när du ser att något inte fungerar.

Ja, skolan har ett ansvar att anpassa prao efter elevens behov, även om de inte alltid ordnar själva platsen. För elever med NPF-diagnoser gäller samma rätt till stöd i prao som i övriga delar av utbildningen. Det innebär att skolan ska samverka med eleven och vårdnadshavare för att hitta en plats som fungerar och vid behov planera extra stödinsatser under prao-perioden. Det kan till exempel handla om tätare kontakt med handledare, förberedande samtal eller kortare arbetsdagar, beroende på vad just eleven behöver.

Börja med att möta din dotter med lugn och nyfikenhet snarare än anklagelser. Visa att du ser hur mycket hon har kämpat, och att du finns där oavsett vad som har hänt. Om det finns en risk att hon faktiskt fuskat, försök förstå varför, det kan handla om press, uppgivenhet eller brist på stöd.

Förmedla samtidigt att fusk inte är en lösning, men att det inte förändrar hennes värde som person. Det viktiga är att ta reda på vad som inte fungerat fram till nu, och vad som behöver förändras framåt för att hon ska känna att hon kan lyckas på ett ärligt sätt. Kanske behöver hon mer stöd, anpassningar eller bara en vuxen som tror på henne även i motgång.

Autistisk utmattning (autistic burnout) är ett tillstånd av extrem mental och fysisk trötthet som ofta uppstår efter långvarig stress i miljöer som inte är anpassade, som skolan. Många barn med autism drabbas när de under lång tid pressats att klara mer än de egentligen orkar.

Det här är viktigt att veta:

• Utmattningen är verklig, även om den inte alltid känns igen inom vård och skola. Att barnet mår bättre hemma visar att skolmiljön är problemet, inte barnet.
• Skolan har ansvar att erbjuda undervisning som eleven orkar med. Det kan till exempel vara enskild undervisning, digitalt stöd eller lågt schema. Det får inte krävas att barnet ”tar sig samman”.
• Ni ska inte behöva utbilda vården. Men många föräldrar upplever just det. Samla dokumentation, fortsätt be om anpassningar och sök stöd hos andra som förstår – till exempel hos Attentions lokalföreningar.

Nej, skolan kan inte kräva att en elev med NPF deltar i möten som rör skolsituationen om det inte fungerar för eleven. Enligt skollagen och principen om likvärdig utbildning har skolan skyldighet att göra anpassningar utifrån elevens behov, även när det gäller hur möten planeras och genomförs.

Det är vanligt att ungdomar med exempelvis autism eller adhd upplever stark stress kring formella möten, särskilt om flera okända vuxna deltar. Skolan ska därför visa förståelse och samverka med vårdnadshavare för att hitta lösningar som är trygga för eleven. Det kan handla om att eleven inte deltar alls, deltar digitalt, eller att antalet deltagare i rummet begränsas.

Ni har rätt att:

• Avråda skolan från att pressa eleven att delta.
• Begränsa antalet personer som närvarar.
• Framföra elevens vilja och åsikter som vårdnadshavare.

Elevens röster är viktiga, men ska inte behöva uttryckas på ett sätt som skapar mer stress eller ohälsa.

Försök hjälpa din dotter att skilja på innehållet i det som sägs och hur det sägs. Du kan förklara att alla visar omtanke på olika sätt och att hennes pappa kanske inte uttrycker sig som hon eller du gör, men att hans avsikter ändå är goda. Använd gärna konkreta exempel från vardagen där han visar att han bryr sig, även om det inte sägs rakt ut.

Samtidigt kan du prata med pappan om hur känslig dottern är för tonfall och formuleringar, och uppmuntra honom att uttrycka sin kärlek och stolthet tydligt. På så sätt kan du bidra till att minska missförstånd och avlasta dig själv från att hamna mitt emellan.

Det är vanligt att barn med adhd eller annan NPF-diagnos kämpar med personlig hygien, särskilt när både känselintryck och igångsättning är utmanande. Flera föräldrar har haft hjälp av att byta till en eltandborste med mjukare borst och mildare tandkräm (t.ex. med mindre smak eller låg skummning). Tandborstning framför spegel eller med musik/timer kan också hjälpa till att skapa en tydligare rutin.

För dusch kan en tydlig checklista i badrummet vara ett stöd, gärna i kombination med en belöningsstrategi. Att låta henne ha visst inflytande, t.ex. välja egna hygienprodukter, kan öka motivationen. I vissa fall kan också arbetsterapeut eller tandvårdsteam med NPF-kunskap ge skräddarsydda råd. Lycka till!

Det är fullt förståeligt att du vill vara delaktig, du är ju en viktig person i ditt barns liv, även när det är tufft. En HVB-placering är ett stort beslut och ska alltid föregås av en noggrann utredning där både barnets och vårdnadshavares synpunkter ska tas med.

Som förälder har du rätt att få information, bli hörd och delta i planeringen av insatserna, särskilt om du har vårdnaden om barnet. Det gäller även om barnet placeras enligt LVU (Lagen om vård av unga), även om vissa beslut då kan tas mot din vilja.

Be att få ta del av dokumentationen, ställ frågor och be socialtjänsten förklara vilka alternativ som övervägts och varför HVB föreslås. Du kan också begära att få ett möte med handläggaren och eventuellt ta med ett ombud eller stödperson. Känns det ändå fel eller godtyckligt kan du överklaga beslutet till förvaltningsrätten.

Att bli lyssnad på som förälder i en kris är inte bara en rättighet, det är ofta en förutsättning för att insatserna ska fungera i längden.

Ja, det finns hjälp, men vägen dit kan vara krokig, särskilt när personen själv inte ser behovet av förändring. Många anhöriga beskriver en vardag där gränser testas, konflikter eskalerar och känslan av maktlöshet växer. Du är inte ensam.

Några saker att tänka på:

• Det är inte du som ska bära allt ansvar. Som anhörig kan du vara ett stöd, men du kan inte själv lösa situationen. När det går ut över ditt eller andras mående behöver du sätta gränser.
• Professionell hjälp är möjlig, men ofta krävs egen insikt. För att få psykologisk behandling eller annan insats via vården behöver din dotter vanligtvis själv söka hjälp. Du kan erbjuda att följa med, hjälpa henne ta kontakt med vårdcentral eller psykiatrin, men beslutet måste komma från henne.
• Du har rätt till anhörigstöd. Även om din dotter är vuxen har du som närstående rätt att få samtalsstöd, råd och hjälp att hantera din roll. Kommunens anhörigstöd eller din vårdcentral är en bra startpunkt.
• Det kan finnas fler svårigheter än diagnoserna förklarar. Många i liknande situationer upplever att adhd och ångest bara är en del av bilden. Det kan också finnas inslag av emotionell instabilitet, trauma eller andra svårigheter som behöver utredas vidare av psykiatrin.

• Det viktigaste: du gör rätt i att söka hjälp även för dig själv. Att skriva det här är ett första steg , och ett modigt sådant. Fortsätt ta steg mot att skydda din egen ork, sätta gränser och ta reda på vilket stöd som finns.

Som förälder har du inget juridiskt ansvar för att försörja ditt barn efter att det fyllt 18 år eller avslutat gymnasiestuder– det vuxna barnet ansvarar då själv för sin försörjning och sitt boende. Men många föräldrar vill förstås ändå hjälpa till i den mån de kan, särskilt om barnet befinner sig i en svår situation.

Här är några sätt du kan hjälpa på:

Stöd i kontakten med myndigheter – Hjälp barnet att söka ekonomiskt bistånd via socialtjänsten, bostad via kommunen eller Arbetsförmedlingen om hen saknar jobb. Många unga behöver stöd i att navigera systemet.

Boende – Om det är möjligt och känns rimligt för dig, kan du tillfälligt erbjuda boende hemma eller hjälpa till ekonomiskt med till exempel en deposition.

Motivera och peppa – Prata med barnet om mål och nästa steg, och försök vara ett emotionellt stöd. Ibland är det svårt att hjälpa praktiskt, men bara att finnas där kan göra stor skillnad.

Professionellt stöd – Om barnet har psykiska svårigheter eller annan problematik kan det vara läge att ta kontakt med vården eller socialtjänsten för mer långsiktigt stöd.

Kom ihåg att du också behöver tänka på dina egna gränser. Det är inte fel att vilja hjälpa, men du är inte ensam ansvarig för att lösa allt. Ibland krävs det stöd från samhället – och det är helt okej att ta hjälp.

Det låter som en tuff situation – både för dig och ditt barn. Många med NPF mognar senare och kan ha svårt att hantera ansvar i vuxenlivet.

Här är några tips på stöd att söka:

Budget- och skuldrådgivning: Finns i varje kommun och är gratis. De kan hjälpa till med budget, skulder och ekonomisk planering. Läs mer här

God man: Om din dotter inte klarar sin ekonomi alls kan man ansöka om god man via kommunen. Mer info här

Vuxenpsykiatrin: Erbjuder psykoedukation och stöd för unga vuxna med NPF. Har han redan en kontakt där?

Information och stöd online: På attentionung.se finns tips om ekonomi, budget, vardagsstrategier och mer – anpassat för unga med NPF.

Tänk också på att du behöver sätta gränser och ta hand om dig själv. Det är okej att säga ifrån och söka stöd även för din egen skull. Du kan till exempel stöd genom din kommuns anhörigstöd eller söka samtalskontakt via din vårdcentral.

Du är inte ensam – att vara förälder till en vuxen med psykisk ohälsa eller misstänkt NPF kan vara väldigt utmanande. Det är positivt att ditt barn har kontakt med en terapeut. Kanske kan du, med samtycke, få ha ett samtal med terapeuten själv för att få råd om hur du kan förhålla dig till situationen?

Ibland kan det också vara lättare att söka hjälp för nedstämdhet och livssituation än för misstänkt diagnos. Ett första steg kan vara att uppmuntra ditt barn att kontakta vårdcentralen för att prata om sitt mående.

För din egen del kan samtalsstöd vara värdefullt – inte för att du ska ”orka mer”, utan för att hitta ett hållbart sätt att vara anhörig. En anhörigkonsulent genom kommunen eller samtalsgrupp via t ex Attention kan ge både stöd och nya perspektiv.

Tack för att du delar med dig. När någon med ADHD kämpar i kontakt med skola eller myndigheter kan det vara ovärderligt att ha med sig en person som både förstår och orkar stå kvar.

Det finns rätt att ta med en stödperson till möten, så länge det meddelas i förväg – gärna skriftligt. Att ha någon med kan ge trygghet och hjälpa till att lyfta det som annars riskerar att falla bort i stressen.

Du kan också stötta inför möten genom att prata igenom vad som ska tas upp, skriva ner frågor i förväg och hjälpa till att sammanfatta vad som beslutats. Egna erfarenheter av liknande svårigheter kan vara till stor hjälp i att sätta ord på det som kan vara svårt att formulera.

Det kan även vara värt att tipsa om stöd via habiliteringen – många regioner erbjuder hjälp för föräldrar med neuropsykiatriska diagnoser, särskilt om det också finns barn med liknande behov.

Det är tyvärr inte ovanligt att personer som har rätt till boendestöd enligt socialtjänstlagen eller LSS upplever att insatserna minskar i omfattning eller inte anpassas efter faktiska behov. Det kan bero på förändringar i kommunen, resursbrist eller bristande förståelse för NPF och funktionsnedsättningar.

Det här kan du göra som anhörig:

Lämna synpunkter eller klaga. Om ni upplever att kommunen brister i sitt ansvar kan ni lämna ett klagomål till kommunen, IVO (Inspektionen för vård och omsorg) eller kontakta en brukarorganisation som kan hjälpa er att gå vidare.

Begär en ny behovsbedömning. Om stödet har förändrats och inte längre fungerar, har ni rätt att begära att kommunen gör en ny bedömning. Det är viktigt att behovet står i centrum, inte kommunens ekonomi.

Be om att få byta boendestödjare. Om boendestödjarna inte förstår eller klagar på din närstående utan att ge stöd – ta kontakt med samordnare eller ansvarig enhetschef och förklara varför ni vill byta.

Dokumentera förändringar. Skriv ner vad som inte fungerar, hur vardagen påverkas och vad som fungerade bättre tidigare. Det ger tyngd när ni framför era synpunkter.

Kontakta kommunens anhörigstöd eller brukarråd. Många kommuner har forum där du som anhörig kan lyfta problem på ett mer övergripande plan.

Kommunen har ansvar att ge rätt stöd – inte bara ”vad som finns att erbjuda”.
Boendestöd ska anpassas efter individens behov. Om stödet minskar, försämras eller ges på ett sätt som inte fungerar, har ni rätt att ifrågasätta det.

Om du som anhörig behöver stöd finns det flera alternativ att vända sig till.

Först och främst kan du kontakta kommunens anhörigstöd. Många kommuner erbjuder stöd för anhöriga, där du kan få råd, information och även möjlighet att delta i samtalsgrupper. Här får du stöd i att hantera din egen situation och få hjälp att förstå hur du bäst kan stötta den person du tar hand om.

En annan väg är att vända sig till vårdcentralen. Där kan du träffa en kurator eller psykolog som kan ge professionellt stöd, både genom individuella samtal eller samtalsgrupper. Det kan vara till stor hjälp för att hantera stress och känslomässiga påfrestningar.

För anhöriga till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar finns också stöd genom Riksförbundet Attention och deras lokalföreningar. De erbjuder stöd, information och aktiviteter som kan hjälpa dig som anhörig att få både kunskap och känslomässigt stöd.

Det finns alltså flera alternativ att ta till för att få hjälp och stöd i din roll som anhörig.

Först och främst: du är inte ensam, även om det kan kännas så just nu.

När skolan inte möter ett barns behov, trots att du påtalat bristerna, är det viktigt att gå vidare formellt. Fortsätt dokumentera det som inte fungerar och vänd dig till huvudmannen (kommunen eller friskolans styrelse). Om inget händer kan du anmäla till Skolinspektionen eller Barn- och elevombudet.

Men lika viktigt är att du får stöd själv. Kontakta vårdcentralen, företagshälsovården eller kommunens anhörigstöd. Du kan också be om hjälp via BUP eller elevhälsan, ibland kan ett intyg från dem hjälpa både för att få rätt anpassningar och för att ge utrymme för dig att återhämta dig. 

Det du beskriver är inte ett misslyckande, det är en signal om att ett system runt dig inte fungerar. Att be om hjälp är inte ett tecken på svaghet, utan ett sätt att ta ansvar, för både dina barn och dig själv.

Det är vanligt att föräldrar har olika syn på hur man ska hantera ett barn med NPF. För att hitta en samsyn är det viktigt att ni kommunicerar öppet om era känslor och synpunkter utan att döma varandra. Försök förstå varandras perspektiv och varför ni tänker som ni gör.

Att lära er mer om NPF tillsammans kan hjälpa er att förstå varför vissa beteenden uppstår och vilka strategier som fungerar. Ni kan gå kurser och utbildningar tillsammans, men också läsa mer om NPF. Till exempel på vår sida www.attention.se. Ni kan också söka stöd från en professionell, som en familjerådgivare, kurator eller psykolog, för att hantera era olika synpunkter och hitta gemensamma lösningar.

Slutligen, kom ihåg att ni båda vill det bästa för ert barn. Genom att samarbeta och stödja varandra kan ni hitta en balans som fungerar för er son och er relation som föräldrar.

Många med NPF har svårt för att hantera mat och att få till kostvanor, precis som du beskriver. Det kan handla om att man glömmer bort att äta, att man äter för mycket eller du beskriver äter mycket fet och söt mat. Jag får en känsla av att din son, utöver att äta mycket och ”fel” inte heller äter regelbundet? Om man saknar regelbundna kostvanor eller kanske inte ens får hungerkänslor är det lättare att slänga i sig något fett eller sött när hungern slår till (för det gör den ju till slut). Att äta sött och fett kan också ge kortsiktig energi och bli som en sorts självmedicinering vid add (där ju energin ofta kan saknas).

Funderar på vad din son har för behandling utifrån sin add och om intaget kan handla om just självmedicinering? Han kanske behöver överväga medicinering om han inte redan äter medicin? 

Ett annat tips kan vara att prata med din son utifrån funktionsnedsättningen. Att man med adhd och add kan ha svårare att få till regelbunda måltider, både pga att man inte känner hunger eller känner mycket hunger/sug och på grund av att man med dessa diagnoser kan ha svårt med impulskontroll och att få till rutiner. Därför kan vara bra att bygga in en yttre struktur, nästan som en sån där mat- och sovklocka som Skalman har. Man kan t ex göra ett schema eller lägga in påminnelser i mobilen. Erbjud dig att hjälpa till!

Det är också vanligt med samsjuklighet vid NPF, dvs att man t ex både har adhd och ångest och då kan ju maten din son äter vara ett sätt att döva ångest på. Kanske kan en ingång vara att prata om hur han mår psykiskt? Känner han t ex oro och ångest ofta. Hur hanterar han det? Har han någon att prata med? 

Vill till sist tipsa om detta poddavsnitt som tar upp NPF och matvanor:  https://www.habilitering.se/kunskap-och-stod/podden-funka-olika/matvanor/

Här är några varsamma sätt att närma sig situationen:

Utgå från omsorg: Prata om välmående snarare än misstänkt diagnos. Till exempel:
”Vi har märkt att du verkar bli trött lätt och kanske känner dig överväldigad ibland. Vi bryr oss om dig – finns det något vi kan göra för att stötta dig?”

Håll samtalet öppet: Om ni pratar med er anhöriga som står henne nära, uttryck omtanke snarare än oro för diagnos:
”Vi funderar ibland på hur hon har det – hon verkar ha mycket omkring sig. Vi vill bara att hon ska må bra och få stöd om det behövs.”

Uppmuntra till reflektion: I stället för att nämna diagnoser, ställ öppna frågor:
”Har du någon gång funderat över vad som påverkar din energi eller koncentration under dagarna?”

Tipsa försiktigt om hjälp:
”Vi har hört att det finns stöd att få om man upplever att fokus eller struktur i vardagen är svårt. Det kanske kan vara intressant att kolla upp?”

Läs på själva: Att vara påläst kan hjälpa i bemötandet. T.ex. finns bra information på vår hemsida www.attention.se.

Ibland räcker det långt att visa att man finns där – utan press, men med värme och förståelse. Det kan öppna upp för samtal när tiden är rätt.

Eftersom din närstående inte har någon fastställd diagnos kan det vara en utmaning att förstå vilka insatser som skulle kunna hjälpa hen – och i förlängningen även dina föräldrar. Ett första steg kan vara att uppmuntra till en utredning eller att undersöka vilket stöd som finns tillgängligt utifrån hens behov snarare än en specifik diagnos. Det kan handla om stöd via primärvården, psykiatrin eller socialtjänsten. Inom socialtjänsten finns det t ex möjlighet att söka t ex boendestöd, utan fastställd diagnos.

Jag hör din oro för dina föräldrar, och det är viktigt att den tas på allvar. De ska inte behöva bära en situation som blir allt tyngre utan att få stöd. Det kan vara värdefullt att ta kontakt med kommunens anhörigstöd för att se vad som finns att tillgå både för dem och för ditt syskon. Även om du inte känner till alla detaljer kan det vara hjälpsamt att lyfta en mer generell diskussion om hur familjen kan få stöd, snarare än att fokusera på enskilda vårdkontakter.

Nej, oftast inte. Attention har många verksamheter som är öppna även för dig som är anhörig till någon som tror att de har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som ADHD eller autism, även om det ännu inte finns en diagnos på papper.

Vi vet att väntetiderna till utredning kan vara långa, och att behovet av stöd ofta finns långt innan en diagnos är satt. Det viktiga är att ni känner igen er i problematiken – inte att det formellt är fastställt.

Du är varmt välkommen att delta i samtalsgrupper, föreläsningar eller anhörigstöd, så länge innehållet känns relevant för din situation.

Det låter som en väldigt utmanande situation, och det är förståeligt att du känner påfrestningar både på relationen och på ditt eget liv. Här är några förslag som kan hjälpa er båda att förbättra situationen:

Försök prata om hans känslor utan press – Att skapa en trygg plats för honom att prata om sina känslor och upplevelser, utan att han känner sig dömd, kan vara ett första steg. Försök att uttrycka din oro utan att lägga skuld på honom. Det handlar om att förstå var han är i sitt mående.

Erbjud små steg utanför hemmet – Om han känner sig isolerad och passiv, kan små steg för att ta sig ut vara ett sätt att börja bryta den isoleringen. Till exempel kan du föreslå att gå på en kort promenad tillsammans eller att träffa en vän på ett sätt som inte känns för stort eller överväldigande för honom.

Utforska professionellt stöd – Eftersom du nämner att han har odiagnostiserad NPF, skulle det kunna vara värdefullt att föreslå att han söker stöd för att få en diagnos och eventuellt rätt behandling eller hjälp. En psykolog eller annan professionell kan ge honom verktyg för att hantera sina svårigheter, och det kan också ge er en bättre förståelse för hans behov.

Ta hand om dig själv – Att vara i en relation där en partner mår dåligt kan vara väldigt påfrestande. Försök att inte tappa bort dig själv i processen. Se till att du också får stöd, oavsett om det är genom vänner, familj eller professionell hjälp. Det är viktigt att du tar hand om din egen välmående för att orka stötta honom på bästa sätt.

Sätt gränser och kommunicera dina behov – Det är okej att ha egna behov i relationen. Att sätta tydliga men kärleksfulla gränser och att kommunicera dessa kan hjälpa er att hitta en balans där båda känner sig sedda och respekterade.

Relationer kan vara utmanande när en person går igenom svårigheter, men att ta små steg tillsammans och vara öppen för hjälp kan ge er både möjlighet att komma framåt.

En väg framåt kan vara att fokusera på konkreta och tydliga lösningar tillsammans. Till exempel:

Tydliga och förutsägbara rutiner – precis som med bäddningen kan vissa moment bli en vana med tid.

Extern struktur – att använda listor, påminnelser eller en gemensam kalender kan minska ditt behov av att påminna.

Samtal vid rätt tillfälle – att ta upp ämnet när ni båda är i balans kan göra det lättare för hen att ta in det utan att känna sig kritiserad.

Det låter klokt och viktigt att du söker stöd – både för att förstå mer om NPF och för att själv må bra i relationen. Att leva med någon med NPF kan vara berikande men också utmanande, och det är inte ovanligt att man som partner behöver stöd och utrymme för egna tankar och känslor.

Här är några vägar du kan prova:

Anhörigstöd via kommunen
Många kommuner erbjuder samtalsstöd eller anhöriggrupper för personer som lever nära någon med en diagnos. Det kan vara både individuella samtal och gruppträffar med andra i liknande situation.

Riksförbudet Attention har lokalföreningar runt om i landet som ofta ordnar träffar och föreläsningar för anhöriga. Du kan hitta din närmsta lokalförening här: https://attention.se/om-oss/vara-lokalforeningar/

Samtalskontakt genom vårdcentralen
Du kan vända dig till din vårdcentral och be om kontakt med kurator eller terapeut. Ibland räcker det med några samtal för att få klarhet i tankar och hitta sätt att hantera det som känns svårt.

Digitala forum och grupper
Det finns också många Facebookgrupper och forum för anhöriga till personer med adhd – det kan vara ett enkelt sätt att känna igen sig och få tips. Riksförbundet Attention håller bland annat i en digital mötesplats för anhöriga, där det finns en grupp för partners: https://attention.se/digital-motesplats-anhorig/

Att ens närstående mår psykiskt dåligt och uttrycker suicidtankar kan vara mycket skrämmande och tungt. Det är viktigt att du vet att du inte är ensam – det finns hjälp att få, både för dig och din närstående.

Så kan du stötta:

• Ta personens mående på allvar. Undvik att avfärda eller tona ner det som sägs. Att lyssna utan att döma är en av de viktigaste sakerna du kan göra.
• Fråga rakt och respektfullt. Det är en myt att man ”väcker” tankar om självmord genom att fråga. Du kan till exempel säga: ”Jag märker att du mår väldigt dåligt. Har du tänkt på att inte vilja leva längre?”
• Uppmuntra till att söka hjälp. Erbjud dig att följa med till vårdcentral, psykiatrisk mottagning eller att kontakta exempelvis 1177. Du kan också hjälpa till att ta kontakt med skolkurator, BUP eller vuxenpsykiatrin beroende på personens ålder.
• Vid akut fara – ring 112. Om du upplever att din närstående är i omedelbar fara att skada sig själv eller ta sitt liv, tveka inte att kontakta 112 eller uppsöka en psykiatrisk akutmottagning.
• Ta hjälp även för din egen skull. Som anhörig är det lätt att glömma sig själv, men du behöver också stöd. Prata med en vän, organisation, vårdpersonal eller ta kontakt med anhörigstöd i din kommun.

Tänk på:

Människor med NPF kan ibland ha svårare att uttrycka känslor eller reglera dem, vilket kan förstärka psykiskt lidande. Din trygghet, tålamod och närvaro kan vara avgörande – men du ska inte bära detta ensam.

En del av det som blir svårt om utmanande för ditt barn kan säkert förebyggas genom tydlig förberedelse (som kan appliceras på alla barn), medan annat kräver flexibilitet och individanpassningar. Viktigt att hans tränare får kunskap, kunskap ger förståelse. 

Jag tipsar om att tränarna kan gå utbildning i inkluderande ledarskap för att möta idrottare med NPF. Kanske är det så att du behöver kontakta kansliet i föreningen och inte enskilda tränare om just detta, då det bör vara en satsning som alla ledare medverkar i för att det ska ge effekt. Här kan du läsa mer om detta: https://utbildning.sisuforlag.se/rfsisu/idrottens-webbar/ledarskap/att-skapa-ett-inkluderande-ledarskap-for-att-mota-idrottare-med-npf-diagnos/

Där finns också bra info om NPF som tränarna kan läsa och annat bra material! 

Vi på Attention hade för några år sedan ett projekt och tog i samband med det fram bra information, t ex checklistor som man kan använda sig av inför och under träning. https://attention.se/leva-med-npf/i-vardagslivet/fritidsaktiviteter/. 

Där finns också filmer och en inspirationsskrift för tränare: https://attention.se/wp-content/uploads/2021/04/idrottsskrift-slutversion.pdf

Stort lycka till! Hoppas att allt löser sig och att din son kan fortsätta briljera och utvecklas inom fotbollen!