Ella Kärrfelt, 75, är en av flera äldre som har hört av sig till Attentions projekt Äldrelyftet. Hon vill dela sin historia om ett liv som präglats av vissa svårigheter som hon nu vill ha förklaring till. Men vården sätter emot och anser att det inte finns anledning att utreda henne för adhd.
När Ella och jag träffas så är hon i färd att flytta. Bort från seniorboendet där inte mycket händer, till ett förhoppningsvis livligare boende en bit bort.
– Det är ganska typiskt mig, jag har svårt att slå mig till ro, ler Ella när hon bjuder in till hemmet som snart ska lämnas. Maken Björn, den enögde svarte katten James Bond och bedårande terrierblandningen Molly ska följa med flyttlasset som Ella initierat.
– Det är tur att Björn är så tålmodig och låter mig hållas med mina infall, säger Ella och sänder maken en varm blick innan han, efter covid-anpasssad hälsning, försvinner in i angränsande rum och vi slår oss ner vid matsalsbordet.
Sonens diagnos en väckarklocka
Stora, vackra tavlor med färgsprakande motiv pryder väggarna omkring oss och skvallrar om Ellas kärlek till konsten. Den har varit en fristad från annat som varit slitsamt. Som rastlösheten, en ständig följeslagare, och svårigheten att hålla ihop och hålla ordning.
Den senaste tiden så har Ella försökt söka svaret på varför hon har fått kämpa så mycket med vissa saker, varför hon alltid känt sig annorlunda. Varför har det varit så krångligt att platsa på vissa arbetsplatser och varför var skolgången så tuff?
När hon såg sig själv i sin adoptivson Andreas – som vid 30 års ålder utreddes och fick en adhd-diagnos – så väcktes frågeställning: är det inte det hon också har?
– Det var så märkligt med Andreas. Han är inte mitt biologiska barn men så snart han kom till oss så såg jag mig själv. Vi var som samma. Och allt det som han tampades med förstod jag precis.
Vårdens bemötande
Men från vården fick Ella inget gensvar när hon väckte frågeställningen om adhd.
– En läkare i stort sett fnös rakt ut. Jag nästan såg hur hon tänkte: ”Vad ska du, gamla människa, med en diagnos till?”.
En annan läkare menade att Ella istället nog var på väg att bli dement och uppmanade henne att göra ett test.
– Jag blev faktiskt helt chockad. Men jag gjorde testet eftersom det är viktigt att visa samarbetsvilja, säger Ella och höjer smått ironiskt på ögonbrynet.
Testen klarade hon galant förutom delen som undersökte arbetsminnet. Arbetsminnet som är nedsatt när man har adhd.
Tuff skolgång
Ella berättar om en skolgång som hon aldrig fick rätsida på. Hennes inlärningssvårigheter blev uppenbara tidigt och att ta in information om sådant som inte intresserade henne var i stort sett lönlöst.
– Mamma hjälpte mig hemma med skolarbetet men nästa dag i skolan när jag skulle förhöras så var det som bortblåst. Så har det sett ut i hela mitt liv. Jag måste vara motiverad och vilja på riktigt för att lära mig.
Arbetsliv
Konsten har följt henne hela livet. Hon har målat, designat och gått Tillskärarakademin i Stockholm. Hon har haft anställningar där hon har fått arbetat med sina intressen men ofta tyckt att det varit svårt att komma in i gemenskapen på särskilt större arbetsplatser.
– På min senaste arbetsplats blev jag direkt mobbad och i slutändan uppsagd. Då valde jag att starta eget. Jag har sytt couture och älskat det. Och som vanligt: när jag tycker om någonting så går det bra.
Lättare att ta hand om andra
Med föräldraskapet var det likadant. Även om hon har haft svårt att hålla ordning på sitt eget så gick det lättare ta hand om älskade andra.
– Då är jag motiverad! Jag har alltid haft lättare att bry mig om andra än om mig själv. Jag behöver vara i relation och ta hand om. Det är kanske därför vi alltid har haft djur, säger hon och gör en gest åt James Bond och Molly som intresserat följt vårt samtal från en glasad dörr i rummet bredvid.
Och kanske har relationen till djur varit mer kravlös än den till människorna. Ella berättar hur hon ofta fått höra att hon är för mycket. Tar över. Pratar för högt.
– Mina syskon tyckte att jag behövde hörapparat för att jag pratade så högt och inte verkade höra vad de sa. Men det är inte hörseln som är problemet. Jag hör inte för att jag har svårt att koncentrera mig på vad som blir sagt. Det är därför jag ofta frågar ”va?”.
Varför utredning?
Hon är frustrerad över att inte bli tagen på allvar när det kommer till sina svårigheter. Att vården inte verkar se en poäng med att utreda och sätta in stöd om det visar sig att det är adhd hon har. En frustration hon delar med flera äldre som kommit i kontakt med Attention via projektet Äldrelyftet. Varför är sjukvården så ointresserad av att utreda äldre?
Men varför känns det då så viktigt att få en utredning? Vad hoppas hon att den ska ge henne? Ella säger snabbt och bestämt:
– OM det skulle visa sig att jag har adhd så vill jag att de ska veta det på äldreboende. Jag vill INTE blir behandlad som dement för svårigheter som jag har haft i hela mitt liv.
Text: Cecilia Brusewitz Foto: Erik Ardelius