”Bemötandet på den nya skolan var som en öppen famn”

Föräldrar till barn med NPF lever ofta i ständiga konfrontationer med lärare, rektor och skola. Tvingade att ideligen argumentera och påminna barnens självklara rättighet till stöd och anpassningar. Git – mamma till 15-åriga Samuel som har ADHD – berättar om sina upplevelser i kontakten med skola.

ensam_finalFöräldrar till barn med särskilda behov vet att skarpa skrivningar om rättigheter i skollagen, förordningar och läroplaner är en sak. Praktik en annan. Ofta kommer inte rättigheterna av sig själv. Det är Gits erfarenhet.

– Mycket hamnar på oss föräldrar om våra barn ska få en bra utbildning, säger hon och berättar om sonen Samuels första år i skolan.

Han trivdes inte och ville oftast stanna hemma under lågstadiet. Ändå kämpade han och familjen och alla trodde att det gick hyfsat. Därför var det ett bakslag i årskurs tre när föräldrarna fick besked om att Samuel måste gå om tredje klass. Han hade fått för stora kunskapsluckor.

De såg det som ett uppvaknande

Ändå blev det ett uppvaknande. Samuels föräldrar tog på sig uppgiften att få kommunikationen att fungera bättre med skolan.

– När vi såg att han inte fick tillräckligt med stöd gjorde vi allt vi kunde för att informera skolan om hans behov. Vi var också noga att själva få information om hur det gick för honom, säger hon.

Hela tiden upplevde hon att hon fick jobba och ligga på för att få en bra kommunikation.

– Årskurs tre till sex var oerhört jobbiga år. Inte blev det bättre av att Samuel fick byta lärare åtta gånger under de här åren.

Många lärare hade för lite kunskaper om lärandet för elever med särskilda behov, även om det fanns undantag, menar Git.

– I årskurs fyra fick Samuel en lärare som hade rätt kunskaper och även visade förståelse men tyvärr slutade hon efter ett år.
Nu har Samuel nästan gått ett decennium i skolan och Git kan bara konstatera att kunskapen om NPF skiljer sig markant från lärare till lärare. Denna godtycklighet drabbar elever hårt.

Enklare att kräva rättigheter i och med diagnos

I årskurs fem fick Samuel den formella diagnosen ADHD, samt läs- och skrivsvårigheter. Det gjorde det enklare för Git att ställa krav på skolan.

– Jag lärde mig mycket på föräldrautbildningen, till exempel att han har rätt att komplettera proven muntligt, och att det finns hjälpmedel för elever med läs- och skrivsvårigheter.

Den stora vändningen för Samuel blev när han bytte skola i årskurs sju.

– Bemötandet på den nya skolan var som en öppen famn efter alla jobbiga år. Både biträdande rektorn och flertalet lärare fokuserade på Samuels rättigheter till en bra utbildning, inte bara på hans problem.

Bemötandet har gett Git en helt annan trygghet som gör att hon vågar släppa en del av ansvaret.

– Ett exempel är att eftersom Samuel alltid haft svårigheter med matematiken pratade jag med hans nya mattelärare om hans problem. Läraren svarade att han skulle börja med att lära känna Samuel ordentligt, sen skulle de tillsammans se till att han fick kunskaperna, och han sa det med en positiv inställning och nyfikenhet på min son. Han såg inte bara på mig som en jobbig förälder. Det var otroligt skönt för mig, och nu har Samuel kommit ifatt i matten, berättar hon.

Kunskap om NPF är nyckeln

Även om Samuels föräldrar fortfarande får jobba och påminna en del för att få kommunikationen att fungera mellan dem och skolan är skillnaden stor jämfört med tidigare. Framför allt beror det på att det finns mer kunskaper om NPF på den nya skolan, menar Git. Det goda bemötandet hon känner på nya skolan tror hon hänger ihop med just kunskapen. Skolpersonalen har en kompetens och en djupare förståelse för eleverna och vad de behöver för att lära och utvecklas.

Text: Thomas Bushby Bild: Jörgen Wiklund/Scandinav. Obs! Bilden har ingen har ingen koppling till


Dela detta: