Hittat hem i scouternas värld

Claes, Edith och Melker är en familj som hittat hem i scouterna. I scoutkåren i Älvsjö lyser tävlingsmomenten och prestationskraven med sin frånvaro och fokus ligger på att alla ska få vara med. Oavsett vem man är.

För Claes Hybbinette var det mycket som föll på plats när han för ett år sedan fick diagnoserna ADD och Aspergers syndrom. Plötsligt fick han en förklaring varför det var så svårt att ”komma igång”, genomföra ”tråkiga” saker och varför det var så viktigt med rutiner; även för det sociala umgänget.

– Idag kan jag se att jag alltid har sökt mig till aktiviteter som har en inbyggd struktur som jag tycker om och behöver. Som scouterna. Och tidigare Flygvapenfrivilliga som jag var engagerad i ungefär tio år. Mycket tydlighet och man umgås kring det man gör.

Fick insikt om sina diagnoser via sonen

Det är just scouterna som vi ska prata om den här kylslagna februarieftermiddagen i Claes, Ediths och Melkers kök. Barnen Edith och Melker softar i olika delar av lägenheten efter söndagens sedvanliga promenad, som dagen till ära gick till returstationen. Varannan vecka bor de hos pappa Claes och varannan hos mamma Lotta. Melker, 10 år, kan man säga är nyckeln till Claes egen insikt om sina egna utmaningar och anledningen till att han själv valde att göra en utredning som resulterade i diagnoserna Asperger och ADD.

– När Melker fick sina diagnoser hösten 2016, så gick jag på informationsträffar på ADHD- och Aspergercenter.

Plötsligt så kunde jag sätta min uppväxt i ett annat perspektiv och jag kände igen mig i mycket av den information som vi fick ta del av. Det blev ganska tydligt varför vissa saker inte funkat på vissa arbetsplatser och i skolan till exempel.

Dottern visade vägen till scouting

Dottern Edith, 12 år, är dock anledningen till att numera hela familjen är engagerad i scouterna. Hon var så att säga ”först ut” efter att ha gått på scoutmöten med en kompis och blev lyrisk.

– Edith trivdes direkt och det var så härligt att se. Tidigare hade hon testat fotboll och bandy men inte trivts med själva aktiviteterna. Kompisarna var kul men inte det de gjorde, helt enkelt. Vi är nog ingen en boll- eller lagsportsfamilj, ler Claes.

Claes tyckte att det lät roligt med scouterna – även för egen del. Själv är han uppväxt med Friluftsfrämjandet och trivdes utmärkt, och ville gärna själv gå med i Älvsjö-scouterna – där Edith nu blivit en del av kåren.

– Men jag ville inte tränga mig på. Jag ville att hon själv skulle fråga mig om hon tyckte att det var ok att hennes pappa hakade på. Efter ett sommarläger med scouterna så gjorde hon det och jag blev så glad. Och jag ville gärna bli ledare, det kändes helt enkelt rätt.

Scouting och NPF passar bra ihop

Och hur blev Melker involverad? Melker som inte testat aktiviteter tidigare och där det inte är helt självklart att hitta aktiviteter där han kan trivas.

– Först var det av praktiska skäl. Om jag skulle vara ledare så behövde jag ta med honom. Annars skulle jag bara kunna vara varannan vecka-ledare och det skulle inte bli så bra. Men vi testade att han fick hänga med och det gick fint.

Ofta försöker jag låta någon annan ledare stötta honom om det behövs så att jag kan fokusera på att vara ledare och inte pappa just då.

Att familjen hittat hem i scouterna är egentligen inte så märkligt

– Scouterna tillåter att man får vara den man är och prestige och tävling finns det inte mycket av, säger Claes och smuttar på kaffet i muminkoppen. Edith kommer snart ut i köket och ger sin syn på saken.

– Man samarbetar i Scouterna istället för att tävla. I exempelvis fotboll finns det inte så många alternativ, det ska göras på ett sätt. Men i scouterna kan man göra saker på olika sätt. Vi är ju olika men alla får ändå vara med. Claes håller med och säger att det också är viktigt att de på mötena skiftar aktiviteter från gång till gång.

– Någon gång spelar vi trashockey med en trasa och borstskaft, förra gången gjorde vi bokgömmor och nästa gång ska vi prata om rymden. Det finns något som kan passa alla. Så om man inte är hemma och bekväm med en sak så kanske man är det på nästa möte istället.

Melker själv menar att scouterna är kul men han tycker att det är svårt att svara på vad som gör det roligt. Han funderar en stund och skiner sedan upp med fingret i vädret.

– Jag gillade när vi hade sjukvård. Vi pratade om stukning, sår och brännskador. Och om vad man ska göra om någon blir medvetslös. Det var intressant.

Medan vi rundar av vår fika så passar Claes på att betona och lyfta scouternas intresse för gruppen barn och ungdomar med NPF.

– Det är fint att se att det finns ett genuint intresse för den här gruppen. Vår kårledare har till och med frågat om jag kan tänka mig att föreläsa för de andra ledarna så att kunskapen sprids ytterligare. Och de håller på att ta fram ett material. ”Anpassat ledarskap”, tillsammans med Attention och Friluftsfrämjandet, om hur man kan tänka när man möter just de här barnen. Bara det tycker jag är beundransvärt. ■

Text: Cecilia Brusewitz, Foto: Johan Lindberg

 


Dela detta: