”Jag är rädd för att gatan och i värsta fall väntar döden många av oss om läget inte vänder snart”

Jag har – på grund av att jag har Aspergers syndrom – haft aktivitetsersättning fram tills 2013, då jag fyllde 30 år. Efter det så valde jag att studera på folkhögskola i en mycket lugn och anpassningsbar miljö, vilket jag då fick göra med CSN-lån. Det var den första arbets-/studiemiljön som jag – till en början – klarat av att vistas i utan att drabbas av återkommande sammanbrott på grund av mitt funktionshinder.

I slutet av våren 2015 höll jag dock inte ihop längre, utan drabbades av en cykloid psykos (diagnos 2016) med akuta förvirringsepisoder samt djupa depressiva svackor. Jag låg i mörkt rum dagar i sträck på grund av att alla intryck plötsligt blev som “knivar i mig”. En flera år lång kamp om att försöka få hjälp från psykiatrin inleddes med stora motgångar. Jag fick aldrig behålla samma kontakt utan pratade med en ny person vid varje tillfälle, och fick då gå igenom hela min bakgrund om och om igen eftersom journaler inte längre fyller sin funktion i detta avseende.
Det slutade alltid med att jag fick en ny medicin utskriven. Flera gav mig akuta, mycket obehagliga biverkningar som bland annat andnöd och svårigheter att stå upp. Detta togs inte på allvar av psykiatrin.

Samtidigt som allt detta pågick var jag tvungen att gå till socialen (som de flesta i min situation) för att kunna få försörjningsstöd. Det eftersom Försäkringskassan ansåg gång på gång att det inte fanns något som gav mig rätt till någon form av sjukersättning/sjukpenning trots alla läkarintyg. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har överklagat utan att få någon egentlig motivering från Försäkringskassan till besluten som fattas.

Jag vägrade till slut mediciner och har varit fri från dem sedan hösten 2017 då jag avslutade en mycket smärtsam behandling med Litium och dessutom var mycket nära att få ECT-behandling. Sedan april 2018 har jag “stått i kö” för att kunna få möjlighet att testa någon form av lönebidragsarbete eftersom jag mår mycket dåligt över att tvingas gå till socialen år efter år. Något sådant kräver ett samarbete mellan psykiatrin och arbetsförmedlingen, vilket förklarar varför jag har fått vänta i ett och ett halvt år utan att man kommit särskilt långt (pga. nedstängningar och kaos). Ett mycket stort antal människor med min problematik befinner sig just nu i samma desperata situation. Jag är rädd för att gatan och i värsta fall döden väntar många av oss om läget inte vänder snart.

Arbetet ni utför på Attention ser jag som ett ljus mitt i allt detta mörker. Det finns fortfarande hopp om förändring för alla dessa människor tack vare er! Min mor har varit medlem i många år, men själv har min ekonomi förhindrat mig från att kunna stötta er genom medlemskap.

/ Benjamin Mays


Dela detta: