Anneli har Asperger och är mamma till fyra barn med NPF. Som förälder är hon ständigt redo att förvandla sig till en mänsklig bläckfisk med åtta armar. Och det funkar, bara hon får möjlighet att sanera sinnesintrycken och vila öronen varje dag.
Anneli Lamberg bor med tre söner och maken i Stenhamra utanför Stockholm. Äldsta dottern har flyttat hemifrån. När hennes förstfödda diagnosticerades med Asperger började tankarna gro. Hon kände igen sig i dotterns barndom – avsaknaden av bästisar och behovet av avskildhet. Hennes egen utredning år 2014 resulterade i samma diagnos.
– Precis som dottern har jag aldrig haft nära vänner, varken som barn eller nu. Jag har inget behov av att träffa folk, vill inte gå på krogen eller träna. Att vara själv i skogen, laga mat eller handarbeta ger mig ro. Men med tre söner med ADHD finns det inte mycket egentid att tala om.
Mänsklig bläckfisk
Föräldraskap och vikten av längre återhämtning talas det ofta om, men Anneli får inte ihop det.
Släkten bor långt bort. Gemensamma semestrar och långväga helgutflykter är krångligt, men de åker på kryssning varje halvår. Resor innebär ändå mest stress för oss vuxna, säger hon.
– Visst skulle vi behöva avlastning, men det är en kamp. Jag önskar att jag bara kunde beställa hjälpen jag har rätt till. Snart hoppas jag få beviljat stöd i form av en boendestödjare som kan motivera mig att komma igång med uppgifter. Någon som säger ”Vi börjar här – kom igen!”
Yngste sonen, som även har autism med utåtagerande beteende, behöver punktmarkeras hela tiden.
–Som förälder behöver du vara en säck på hans rygg som alltid är nära och i ständig beredskap att förvandla dig till en mänsklig bläckfisk med åtta armar.
Heltid blev deltid
Föräldraskapet har genomgått olika faser. Just nu är läget stabilt, men hon minns spädbarnsåren.
– Barnen var aktiva på natten och allt kändes ohållbart när pauser inte var möjliga. Nu sitter rutinerna, barnen sover okej och en klocka påminner före varje aktivitetsväxling.
Pauser och förberedelser är en förutsättning för att en dag ska fungera för Anneli. Heltidsjobb har bytts mot deltidsjobb, vilket möjliggör en daglig paus efter arbete och före barnhämtning.
– Jag behöver rensa sinnesintryck från buss, stad och jobb. Bara vara stilla på en plats och vila öronen. När jag jobbade heltid orkade jag inte vara vaken på kvällen. Timmarna efter middag blev en transportsträcka, en lång väntan till läggning. Ofta fick maken ta hand om barnen tills de somnade.
Cykla, studsa, & spela
Med en tydlig arbetsbeskrivning fixar hon arbetet med kontorsstädning galant. Hemma saknas samma struktur för föräldraskap och hushåll. Hon kan inte förmå sig att börja.
– Var ska jag lägga barnens grejer och alla högar? Ska det slängas eller sparas? Ska jag börja i hörnet? Ingen har bestämt var allt ska vara – själv blir jag helt apatisk av att fundera ut det själv.
04:45 går hon hemifrån. Hemma 14:00, middag 17:00 och läggdags 21:00. Buss och tunnelbana två timmar tur och retur. Varje vardag samma sak. De äldre barnen drar igång en speldosa prick klockan åtta och somnar efter en kvart. Småprat efter läggning är inte rätt tillfälle, menar Anneli.
– Före dess är det fullt ös med massa tid för prat. Vi tävlar hem på cykeln efter förskolan. Sen vill en son cykla vidare, den andra hoppa studsmatta och den tredje spela på paddan.
Hittat rätt miljö
Att ta bussen in till Stockholm varje dag före fem på morgonen är egentligen knasigt, säger hon:
– Alla hyllar huvudstaden på sommaren, men jag upplever bara ett virrvarr av dofter och ljud. Turister, bilar, jippon, avgaser och en unken lukt efter andras sena krogkvällar. Helst vill jag stanna ute på Ekerö där jag bor, men jobben finns inte här.
Anneli anpassar vardagen som förälder utifrån sin diagnos i allt större utsträckning. Deltidsjobb är nödvändigt för att hon ska fungera som mamma, och hon kan inte arbeta varsomhelst:
– Hotellmiljö med stressig städning funkar inte. Jag fumlar, tappar bort grejer och alla detaljer gör att det bara tar stopp. Kontor är rätt miljö för mig – här städar jag snabbt och koncentrerat. Sen går jag hem och kan vara en vaken och lekfull mamma. Nu orkar jag till och med lyssna på radio.
Text: Caroline Jonsson Foto: Jenny Sigeman