I en egen bubbla

Det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Jessicka som har autism behöver mycket egentid. Men känslan av att sakna samhörighet med andra och aldrig passa in plågar henne.

Jessicka är 28 år och har autism och PTSD. Hon bor själv i en lägenhet i Jönköping, men ska snart flytta till ett stödboende. Förrförra hösten gick hon in i väggen och blev inlagd inom psykiatrin. Innan det tog hon examen som socionom.

– Jag hade stora problem under praktiken på grund av min autism och min examen blev fördröjd på grund av det. Vid sidan av studierna jobbade jag mer än jag egentligen orkade. Det blev helt enkelt för mycket till slut och nu har jag insett att jag behöver balans i livet för att mäkta med, berättar hon.

En isolerad tillvaro

Sedan kraschen för två år sen har Jessicka varit sjukskriven på heltid, förutom i somras då hon jobbade 25 procent som assistent åt en kille med funktionsnedsättning. Sjukskrivningen innebär en lugn tillvaro som hon mäktar med, men den gör henne också mer ensam. Hon har några vänner, men de flesta av dem lever ett helt annat liv än hon och bor en bit bort.

– De har inte lika mycket tid som jag. Många har barn och fullt upp och det är lätt att känna att jag stör om jag ringer. Men vi hörs på messenger någon gång veckan, och då och då ses vi för att äta och umgås, berättar hon. Eftersom det är långtråkigt att vara ensam så mycket som hon är nu, har hennes boendestödjare fått en betydelsefull roll.

– Jag får besök en eller två gånger om dagen. Jag får hjälp med hushållsysslor och träningen, men det blir också lite välbehövt sällskap och någon att prata med, säger hon.

För att bli mindre isolerad och få rätt balans mellan stimulans och återhämtning, försöker Jessica hitta en anpassad sysselsättning på deltid.

Vill vara ensam – inte känna sig ensam

Jessicka gör skillnad mellan att vara ensam och att känna sig ensam, och det sistnämnda tycker hon är värst. Paradoxalt nog känner hon sig ofta som ensammast när hon befinner sig i sociala sammanhang med mycket folk runtomkring. När alla andra pratar och hon är där men inte är delaktig.

– Jag kan vara på jobbet eller på en fest och känna att jag inte passar in och att ingen förstår mig. Det är som att jag är i en egen bubbla då. Jag pratar inte och känner mig ensam i mitt slag, förklarar hon och tillägger att hon avskyr kallprat och upplevelsen av att inte kunna vara sig själv.

– Det känns som att om jag ska passa in så måste jag gå in en roll som inte är jag, ungefär som att man går in i sitt professionella jag på jobbet. Och jag vill inte spela den rollen. Det är för ansträngande. Kanske är det inte heller lika viktigt för mig som för andra att vara med i gänget, eller vad man ska kalla det.

Jessicka tycker bara att det blir värre när andra anstränger sig för att få henne att prata, för att hon sitter tyst på någon fest eller liknade.

– De menar kanske väl men det blir lite utpekande, som en bekräftelse på att jag är annorlunda. Jag vill ju vara med, men behöver lite tid på mig för att öppna upp och skulle önska att folk hade lite mer tålamod. Och helst pratar jag med en person i taget så att det inte blir så rörigt, säger hon.

Letar efter rätt sammanhang

Jessicka vill inget hellre än att hitta ett sammanhang där hon kan känna tillhörighet. Hon vill bli en del av något, på sina egna villkor.

– Jag kanske borde börja med någon hobby. Jag har sjungit i kör förut och kör är ju bra eftersom det är lättare att vara bekväm i ett sammanhang där man gör någon uttalad aktivitet. Det blir mindre krav på att bara prata då.

Rätt nyligen har Jessicka hittat en grupp på nätet för personer med Asperger. Där kan hon chatta med andra som har liknande upplevelser.

– De har samma svårigheter som jag och jag känner mig mindre annorlunda när jag pratar med dem. Samtalsämnena är mer aktuella för mig. Sen är det också lättare att prata för att det är på internet. Vanliga samtal går ofta för fort för att jag ska hänga med, men när jag skriver så hinner jag tänka efter.

Jag frågar Jessicka om hon vill träffa någon från gruppen i verkligheten. Det är hon inte så sugen på just nu, men kanske någon gång i framtiden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Dela detta: