Titti tar emot i Vita Villan i Sollentuna där Musketörerna har sina lokaler och Titti sin arbetsplats. Hit kommer människor som lever i utanförskap, hemlöshet och missbruk. Ett liv hon själv levt i många år. Hon fick hjälp och nu hjälper hon andra att komma på fötter.
När hon för några år sedan muckade efter sin fjärde fängelsevistelse, ändrade livet riktning.
– Jag klev ut utan att känna att det första jag måste göra är att skaffa knark. Istället åkte jag direkt till bostaden på tjejhemmet som hade ordnats.
Det hade hänt en del på kvinnofängelset Färingsöanstalten, där hon avtjänade ett straff för bland annat knarkinnehav och häleri.
– Först upptäcktes en cancertumör i ena bröstet och jag blev akut opererad, säger hon och berättar med ett skratt att hon bevakades som värsta maffialedaren på sjukhuset.
I samband med efterföljande cancerbehandling fick hon frågan om hon ville screenas för ADHD. Via ITOK, som samordnar insatser via socialtjänst, kriminalvård och beroendecentrum i Stockholm, gjordes en utredning som resulterade i ADHD-diagnos och ADHD-medicin.
Hon var då 55 år. Bakom sig hade hon en lång historia av knark och hemlöshet men också många år av familjeliv med barn, radhus och bra jobb.
– Jag växte upp i Solna med mamma, pappa och fyra systrar. Pappa var egen företagare och mamma hemmafru. Ekonomiskt hade vi det bra men det var kärlekslöst och jag fick klara mig på egen hand.
Amfetaminet tar över
Hon förstod inte vitsen med skolan. Hon var tyst och snäll med dålig självkänsla och noll självförtroende.
– På högstadiet drogs jag till de lite tuffare och jag började hänga med några som rökte hasch.
På gymnasiet började hon ta andra droger och prövade amfetamin för första gången.
– Jag mådde så bra!
Nu var hon fast! Det enda som betydde något var jakten på amfetamin. Och problemen runt om växte i takt med att missbruket ökade. Hon blev utkastad hemifrån, bodde i källare, hemma hos folk hon träffade eller hos sin syster. Hon gick till och med ”på gatan” några gånger för att få ihop pengar.
– Det klarade jag inte av utan försökte hitta andra sätt att få ihop pengar, säger hon och menar att hon var ”så pundig” under den här tiden att minnena är suddiga.
Att hon dömdes till två års fängelse och fick, som det heter, kontraktsvård på Kallhälls gård kommer hon dock ihåg.
– Jag rymde hela tiden för att komma åt knark. När jag försökte tända av hamnade jag på psyket.
Det minns hon med skräck. Metoderna som användes inom psykiatrin på den tiden var förödande och höll på bryta ner henne.
Mamma och missbrukare
23 år gammal blev hon med barn. Hon upptäckte det när hon var i fjärde månaden och slutade knarka. Efter något år stack pappan till barnet. Titti träffade så småningom en ny man, de fick en son, köpte radhus och levde familjeliv.
– Jag utbildade mig till barnskötare fick så småningom jobb som fritidspedagog, satt i ledningsgruppen på skolan, tränade fem, sex dagar i veckan samtidigt som jag skötte hem och två barn.
Det höll inte. Mannen försvann och tog yngste sonen med sig. Efter en tid träffade Titti en ny man, som tyvärr visade sig dricka en hel del. Så då var det igång igen. Efter en misshandlad började Titti dricka och det dröjde inte länge förrän hon var tillbaka i amfetaminets grepp.
Sonen ställer ultimatum
Den äldste sonen, som då var 17 år, ställde ett ultimatum. ”Du får välja mellan mig och knarket!”
– Jag valde knarket, säger hon med sorgsen blick.
Nu följde år av missbruk och hemlöshet. Hon fick en ny gemenskap med husvagnsfolket, som de kallas, och försörjde sig på kopparstölder. Under den tiden dömdes hon till flera fängelsestraff för häleri, bilstölder, olovlig körning med mera.
– Jag trivdes ganska bra i fängelse, det kändes tryggt och jag gillade rutinerna. Jag fick också höra att jag hade bra inverkan på min omgivning.
Det kan man förstå när man träffar Titti. Hon är en varm, glad och öppen person och är ovanligt oförstörd av sitt tuffa liv. Hon är 61 år men ser betydligt yngre ut. Och trots händelser som misshandel, våldtäkt och pistolhot, menar hon att livet som missbrukare hade sina ljusa sidor.
– Jag har haft så mycket roligt med många vänner runt omkring och känt. Flera av dem är kvar och flera har blivit drogfria efter ADHD-utredning, diagnos och medicin. Ett par av dem jobbar också på Musketörerna.
Tillvaron ljusnar
Livet just nu ser ganska bra ut. Skuldsaneringen är snart slut, nytt jobb väntar, hon har egen lägenhet och en kolonilott. Och det bästa av allt:
– Båda mina söner är tillbaka i mitt liv. Vi har jättebra kontakt och de är världens finaste söner. Jag är så stolt över dem!
Ett problem återstår dock och det gäller ADHD-medicinen. Hon har prövat flera olika sorter men får biverkningar. Just nu är hon utan medicin och det är inte så bra.
– Det är svårt att hitta läkare med kunskap om både ADHD och missbruk, säger hon och är förstås bekymrad över detta både för egen del och för andra i samma situation.
Text och foto: Lillemor Holmgren