I femman behövde Idun främst läkningstid. Därefter en period med distansundervisning med hjälp av skolroboten, som eleverna döpte till Klas. Roboten satt i klassrummet. Idun satt hemma. Med små steg, samverkan, anpassningar och digitala lösningar återkom hennes energi långsamt.
Idun och mamma Annelie Karlsson sitter uppkrupna tillsammans i soffan hemma i Säve, utanför Göteborg. De pratar om tiden när Idun inte mådde så bra. Trots olika anpassade scheman och försök från lärare var det inte möjligt för Idun att tillgodogöra sig undervisning i årskurs fem.
– Jag klarade inte av en oanpassad skolmiljö, allt som förväntades av mig. I femman hade jag ingen motivation, ingen fysisk eller psykisk energi att ta mig till skolan. Det kändes meningslöst att bara vara där. Till slut stannade jag hemma, berättar Idun.
Mamma Annelie berättar om kampen att finna en lösning på skolfrånvaron:
– Idun behövde främst läkningstid. Vi hade haft så många möten med psykiatri, Socialtjänst och skola. Inget hjälpte. Någonstans måste vi alla till slut fråga oss: Är eleven mottaglig för lärande nu?
Roboten Klas introduceras
Annelie hade god kontakt med skolledningen och beslut togs om att starta ett så kallat förlängt klassrum – för skolans elever i behov av stöd och mindre grupper. I samband med att roboten introducerades hade Idun tillgång till ursprungsklassen och en liten undervisningsgrupp. Rektorn var bekant med roboten och tog beslut om att den skulle införas. Idun behövde, efter nästan ett års skolfrånvaro, olika anpassningar. Hon behövde möjlighet att hålla kontakt med skolan även hemifrån. Tillgång till ett förlängt klassrum var en fördel när roboten introducerades. Det behövs även lärare som är nyfikna, lösningsfokuserade och inte teknikrädda.
Idun berättar varmt om både roboten och sitt förlängda klassrum:
– I sexan var jag delaktig i skolan till stor del på distans med hjälp av roboten som vi döpte till Klas. Klassen var nyfiken, vi klädde honom i hattar och armband. Han stod oftast på bänken intill en kompis i mitt förlängda klassrum, ibland även i stora klassen.
Delaktighet i klassen
Med hjälp av roboten kunde Idun följa undervisningen i klassrummet. Från sin Ipad hemma såg hon i realtid läraren och klassen via robotens kameraögon. Hon kunde se sig om i rummet genom att vrida roboten och signalera hur hon mådde med robotens trötta eller pigga ögon. Med en knapp visade hon om hon inte ville bli störd. Ville hon räcka upp handen lyste hon med lampan på robotens huvud.
– Tillsammans med Klas var jag med digitalt på vissa lektioner, frågesport och andra utvalda moment. Jag höll kontakt med kompisarna.
Vikten av ett vi
Annelie beskriver att den svåraste perioden med problematisk skolfrånvaro, eller problematisk skolnärvaro som vissa föredrar att kalla det – innebar en oerhörd stress.
– Det har hjälpt att se livet i ett längre perspektiv. Just detta år är inte avgörande för hela livet. För barnets skull behöver man även tagga ner, aldrig ge upp och trots alla möten tänka: Den här personen kanske blir den som lyssnar och förstår.
Hon har haft nytta av sina yrkeskunskaper som specialpedagog, lärare och rektor i rollen som förälder. Hon betonar vikten av ett vi. Att vi alla tillsammans tar ansvar för eleven som inte syns:
– Eleverna, lärare, skolledning och föräldrar, är vi på vår skola. Vi lyssnar på varandra. Ingen elev vill vara hemma i längden, vi skapar inga permanenta hemmasittare med digitala hjälpmedel. Roboten blev för Idun endast en länk till att komma tillbaka till en anpassad skolmiljö.
Sista tiden på mellanstadiet kom Idun långsamt tillbaka till skolan.
– Slöjd tyckte jag om. Den lektionen kunde vara anledningen till att jag orkade gå till skolan den dagen. Dagshumöret styrde, vilket det gör även idag. När jag orkade ta mig dit anlände jag ofta även till lektionen före eller stannade kvar en stund efteråt. Vissa klasskompisar kunde fråga var jag hade varit. Då såg lärarna till att jag slapp svara på frågor, det blev inget hinder för mig.
”Det finns en morgondag”
Ytterligare en viktig anpassning har införts som förbättrat Iduns mående. Varje fredag får hon särskild pedagogisk undervisning i häststallet – en fristående insats genom en privat kontakt som Annelie tog initiativ till och som med oväntad tur lyckades införas, beskriver hon:
– En privat lärare undervisar franska på hästryggen, men främst handlar det om att bara må bra. Undervisningen sker fristående från skolan, men skolan har samarbetat och frigjort tid så Idun får möjligheten. Igen – det handlar om samverkan, om ett vi – som tillsammans finner lösningar.
Via LSS får Idun även åka på dagläger varannan söndag med dataspelsklubben, ett initiativ från föräldrarna i kommunen som idag är en permanent insats. Sammantaget har olika insatser och anpassningar förbättrat Iduns mående som möjliggjort hennes återgång till skolmiljön. Idun berättar att första tiden tillbaka i skolan var befriad från krav på resultat. Hon fick tid att bara få vara och bli delaktig:
– Nu i sjuan längtar jag till skolan, till samhörighet och kommunikation. Min motivation till skolarbetet har ökat. Tack roboten Klas, för att du fick mig att längta dit. Tack för att du hjälpte mig komma tillbaka till skolan. Till alla andra elever som inte kan vara i skolan vill jag hälsa att det finns en morgondag. Det blir bättre.