Linn Sundberg är bestämd: hennes kreativa intressen är det viktigaste för henne när det kommer till att ha ett drägligt liv.
– Att få fly in i skapandet som står vid sidan av allt det här andra praktiska som livet utgör, är livsviktigt. Det får mig att vilja vara vid liv över huvud taget. Det låter dramatiskt men så är det.
Linn är 32 år gammal och har diagnoserna atypisk autism och ADD med en, enligt utredningen, ”mycket god begåvning”. Hon beskriver sig själv som ”en ganska klassisk, högpresterande tjej med inåtvänd adhd och autism som ingen märker förrän allting kraschar”. Hon fick sina diagnoser när hon var 22 men hade kämpat länge innan dess för att hitta något slags sammanhang som fungerade för henne.
– Jag har varit så deprimerad bitvis och haft och har så otroligt mycket ångest. Det är något jag alltid kommer få leva med och hantera. Det finns ingen exposure therapy som kan ta bort min inneboende ångest och oroskänsla. Jag kommer alltid att aktivt behöva hantera den, och för det så behöver jag konsten.
Efter flera olika dagliga verksamheter där hon varken varit motiverad eller rent sensoriskt klarat av miljöerna, så har Linn nu en extern plats på ett konstgalleri.
– Vi har utställningar och anordnar workshops och events och det passar mig perfekt. Ansvarsnivån är hanterbar – det vill säga knappt något ansvar alls. Och jag får arbeta med det jag brinner för, konsten.
Fördomar om specialintressen
Från början hade Linn svårt att landa i sin autismdiagnos. Hennes bild av autism var betydligt snävare då diagnosen ställdes.
– Jag köpte nog bilden av autism i media, det vill säga: “datorintresserade pojkar utan några sociala intressen”. Själv är jag inte särskilt tekniskt lagd, men är däremot väldigt intresserad av människor.
Linn tror att bland annat fördomarna om autism och specialintressen är en anledning att kvinnor med autism kan missas.
– Dinosaurier, datorer och tåg – specialintressen såklart! Djur, natur, kreativitet däremot – det är vanliga intressen eller personlighetsdrag. Det finns mängder av saker som kvinnor har som specialintressen men som inte räknas. En autistisk tjej vars specialintresse är smink kommer inte bli tagen på allvar kring sitt intresse, eftersom det inte ses som ett specialintresse – det bara en vanlig grej: “tjejer gillar smink”. En autist som älskar att laga mat – jamen, kvinnor ska ju gilla att laga mat.
Många specialintressen istället för ett
Hon menar att det allmänt i samhället finns det någon slags skev syn på intressen där mäns dyra materialsporter är högaktade intressen, medan kvinnors intressen inte ses som lika på riktigt. Allt kvinnor håller på med blir så lätt nedvärderat till “pyssel”.
– Dessutom blir kvinnor mycket hårdare pressade att anpassa sig efter andra, så autistiska kvinnor blir ofta bättre på att maskera. Däribland ingår till exempel att hejda sig från att infodumpa kring sina specialintressen. Dessutom verkar det väldigt vanligt att kvinnor har flera specialintressen som det växlas mellan. Då verkar intressena kanske mindre intensiva än hos någon som till exempel är väldigt intresserad av bara tåg.
Linn själv har ”jättemånga” specialintressen. De kommer och går i perioder, förutom intresset för hur människor fungerar och beter sig. Men de flesta faller in under kategorin “kreativt skapande”.
– Som barn har jag byggt kartonghus och snickrat leksaker med farfar. Min första dikt skrev jag som treåring och i tonåren var jag mest intresserad av poesi, noveller, fotografi och bildredigering, som sedan fått sällskap av att göra musik, kollage, rita, måla, sy, virka, sticka, skapa saker i lera, linoleum, återbrukskonst. Och så vidare i all oändlighet, skrattar hon.
– Det finns ju så vansinnigt många roliga konstnärliga uttryckssätt och jag har mycket svårt att styra själv över vad jag fastnar på. Det bara händer.
Ibland dyker det upp något som har mer med informationshämtning att göra. I tonåren var intresset för zombies stort och hur man överlever en zombieapokalyps. Men också där fanns skapandet med; till exempel i att skriva listor och göra dekorativa mind maps på temat.
– Att skapa digitalt i Procreate är det kreativa uttryckssättet jag ”sitter fast” i just nu. En mix av fotoredigering, kollageteknik och ritande för att skapa porträtt av människor. Men de andra intressena ligger alltid där och väntar. Jag har samlat och samlar fortfarande på roligt material att skapa saker med inom alla olika uttryckssätt jag tycker om. Min materialhylla är överfull.
Människor som specialintresse
Linn är inte helt säker på varför hon har just de intressen hon har. De bara är där. Förutom intresset för människor där hon anar en orsak.
– Jag tror att det kommer ur att jag har svårt att förstå och tolka dem. Jag har alltid haft ett behov av att vara med andra människor, men tidigt så förstod jag att det är saker i mänskligt samspel som går mig över huvudet. Tusentals situationer där människor plötsligt har en reaktion på något och jag inte alls förstår.
Idag tycker Linn att hon blivit ganska bra på att förstå vad som händer socialt runtom henne. Nackdelen är att tolkandet av omvärlden inte går att stänga av. Hon tappar mycket energi på det eviga klurandet över vad som sker och vad folk menar.
– Ihop med en väldigt snabbt arbetande hjärna och höga ångestnivåer har det lett till att jag analyserar allting in absurdum.
Inga rätt och fel i konsten
Människor som specialintresse ter sig annorlunda än kreativitet som specialintresse för henne. Det kreativa intresset tror Linn kommer från lyckan och friheten i att få skapa egna världar. Särskilt i kontrast till hur den riktiga världen fungerar.
– I mina världar bestämmer jag hur saker funkar. Där blir ingen arg på mig utan att jag förstår varför, där är det inte något dåligt att vara annorlunda. I konsten finns inga rätt och fel. Ingen kan komma och säga att “Nej, såhär ska det inte vara, fattar du inte det?!”. För i det jag skapar, är det bara jag som vet hur det var tänkt att bli.
Oavsett vad hon skapar så finns det något slags ”rum” att gå in i, där allt krångel i livet bara kan försvinna.
– Det är inte alltid jag har tillgång till det där rummet, men när jag är i en hyperfokusperiod så hamnar jag där hela tiden. Där inne finns inga missförstånd, ingen fasad att upprätthålla, ingen försäkringskassa och inga eviga läkarbesök för intyg. Inga rutiner att misslyckas med att hålla och inga neurotypiker som läser mellan raderna där man inte ens har skrivit något. Där finns bara jag och det tänker jag inte ens särskilt mycket på.
Umgås genom intressen
På konstgalleriet och i konstgruppen Kulturskaparna får Linn umgås med människor som delar hennes intressen. Hon upplever det som en enorm skillnad på hur umgänge känns när man samlas runt ett gemensamt intresse, istället för att umgås för själva umgängets skull.
– Att hitta till konstgalleriet, sitta där och skapa har hjälpt mig otroligt mycket med min sociala ångest. Det ger mig en plats att öva på att vara bland folk – på mina villkor. Det är helt okej att sitta och stirra ner i bordet, och titta upp när man orkar och vill och delta i gemenskapen. Det tar verkligen udden av min ångest att veta att människorna jag umgås med delar mitt intresse. Jag behöver inte oroa mig så mycket över att inte prata hål i huvudet på människor, utan att de ens är det minsta intresserade av det jag pratar om.
Linn tror generellt att bland autister är det mycket vanligare med den typen av umgänge – att man kanske sitter tillsammans men håller på med sitt. Kan kika upp från sin egen bubbla och umgås lite då och då.
– Neurotyper är bättre på den sortens umgänge där tystnad blir obekvämt och man ska hålla ögonkontakt så mycket som möjligt. Fullt fokus på varandra. Det är en jättefördel med kreativa intressen – människor som sysslar med konst är generellt mycket bättre än gemene man på att låta tystnaden finnas utan att bli stressade.
Skapandets eufori
Hon beskriver euforin som händer när hon får ägna sig åt skapande. Hur hon försvinner totalt in i det hon gör, världen upphör att existera.
– I de lägena känner jag mig inte funktionsnedsatt. Där slipper jag krocken mellan hur jag fungerar och hur samhället fungerar. Där kan jag flyga. Sen kan det bli svårt och jobbigt att komma ur det läget och landa i verkligheten igen, och hyperfokuset gör att jag inte märker kroppsliga signaler som hunger, törst eller smärta. Ofta så har jag ont någonstans efteråt. Men det är det värt!
”Tråkigt är intensivt plågsamt”
Skillnaden i att göra något som intresserar och något som intresserar är milsvid för Linn. Det som är tråkigt tar istället enorma mängder energi.
– Det finns liksom ingen automatisering alls på tråkiga saker, jag måste vara totalt närvarande hela tiden och intellektuellt tänka mig igenom varenda steg. Tyvärr gäller det ju också vissa bitar av vissa kreativa processer. Så jag har jävligt många ofärdiga projekt där det är mindre roliga bitar kvar för att sammanställa det hela.
Men Linn menar att det är fortfarande är lättare än tråkiga ointressanta saker som inte har något alls med hennes specialintressen att göra.
– Att göra tråkiga saker som inte känns relevanta för mig ger fritt spelrum till den inre oron jag alltid bär på. Det ger mig ångest, men det är väldigt svårt för neurotyper att förstå. Har så ofta fått höra saker i stil med “jamen alla tycker det där är tråkigt, man får bara göra det ändå”.
Linn menar att det för en neurotyp ofta blir mindre jobbigt med tiden att utföra trista uppgifter, det automatiseras och personen kan till slut tänka på annat under tiden.
– Så blir det aldrig för mig. Det går inte att automatisera. Jag måste vara plågsamt närvarande varenda sekund. Och ju längre tid det går desto större blir den inre stressen och oron, tills det brister och jag blir oförmögen att fortsätta. Tråkigt är inte bara tråkigt, tråkigt är intensivt plågsamt. Som ett pipande ljud som bara blir högre och högre tills allt som existerar är ett skärande tjut och brännande smärta i öronen. Dessutom med en påföljande känsla av skam, för att man inte bara kan kämpa sig igenom det och må bra ändå.
Text: Cecilia Brusewitz