Det finns en djupt rotad norm i dagens arbetsliv som ibland brukar kallas funktionsfullkomlighet. Arbetsgivares föreställningar om en viss nivå av fysisk, mental och social förmåga framstår som mall för en god arbetstagare, ibland kanske mer av slentrian än mot bakgrund av en faktisk analys av vad tjänsten i fråga kräver. Det är många som påverkas av denna föreställning, men främst drabbar detta personer med olika former av funktionsnedsättningar. Inte minst de som har en neuropsykiatrisk diagnos.
Vem (eller vad?) är den fullkomliga arbetstagaren? Är det en arbetstagare som till hundra procent lever upp till den kravprofil som har ställts för det jobb hen utför och som därtill är lojal, socialt kompetent, kreativ (men inte för mycket!) och som alltid kommer tidigt och går sent? Kan den perfekta arbetstagaren ha barn? Kan hen ha allergier eller social fobi – eller någon annan form av funktionsnedsättning?
Sanningen är att när vi människor blir ”arbetstagare” så blir vi det som de sammansatta individer vi är, och vi tar med oss en del av vårt personliga jag in i arbetslivet. För vissa är detta kanske inte särskilt problematiskt, men för andra blir det egna sättet att vara och fungera att man faller ur ramen och betraktas som ”konstig”. Det skapar osäkerhet hos chefer och kollegor, vilket gör att personer med funktionsnedsättning blir förbisedda, exkluderade och därmed missgynnade i betydligt högre utsträckning än personer utan samma funktionsnedsättning. Det gör att personer med funktionsnedsättning, har betydligt svårare att hitta eller behålla ett jobb, för vissa så pass mycket att ett eget deltagande i arbetslivet upplevs som en illusion eller en utopi.
I en aktuell undersökning från Riksförbundet Attention om NPF i arbetslivet framgår det att 37 procent av personer med NPF har upplevt negativa attityder från arbetsgivare och nästan 20 procent har dragit samband mellan sin diagnos och uppsägning. Mer än hälften av de svarande vågar inte berätta om sin diagnos på jobbet av rädsla för att bli negativt särbehandlad.
Nyligen fattade DO två tillsynsbeslut med innebörden att det har varit fråga om diskriminering när Försvarsmakten och Plikt- och prövningsverket med automatik har uteslutit personer med diagnoserna adhd och autism från möjligheten att prövas för militär tjänstgöring eller att söka till Polishögskolan. Eftersom såväl adhd som autism är spektrumdiagnoser med stora individuella skillnader finns det sannolikt enskilda som mycket väl kan leva upp till de krav som ställs för militär utbildning och tjänstgöring, och alltså vara lämpliga att gå vidare i antagningsprocessen. Det här är ett stort och viktigt steg och belyser vikten av att se människor som individer och inte som objekt med kollektivt fastställd stereotyp identitet. Att människor bedöms utifrån en allmän uppfattning om en diagnos och därmed inte tillåts söka till utbildningar eller jobb i konkurrens med andra, där den egna förmågan och lämpligheten prövas förutsättningslöst är kränkande, diskriminerande och ett slöseri med resurser. Det är därför positivt att Försvarsmakten och Plikt- och prövningsverket har meddelat att den automatiska bortsorteringen ska tas bort. Det är också mycket glädjande att även polisen nu efter att besluten fattades har ändrat på regelverket avseende antagningen till polisutbildningen.
Mycket mer behöver göras för att komma till rätta med exkluderingen på arbetsmarknaden. I första hand är detta därtill ett ansvar för arbetsgivarna själva. Diskrimineringslagen ställer krav på arbetsgivare att arbeta förebyggande och främjande med så kallade aktiva åtgärder, det vill säga att i verksamheten undersöka vilka risker för diskriminering som finns och därefter analysera riskerna, vidta åtgärder och följa upp arbetet. Här finns ett enormt utrymme för arbetsgivare att titta på sin egen verksamhet och fråga sig själva om arbetsplatsen är inkluderande och tillåter att personer med olika funktionsvariation får plats utifrån individuella förutsättningar, behov, intressen och förmågor. Vi menar att det inte enbart handlar om att undvika att någon diskrimineras, det handlar också om ett unikt tillfälle att se olikheter som självklara, berikande och lärorika.
På MR-dagarna i Göteborg arrangerar Riksförbundet Attention tisdagen den 7 december ett seminarium om en arbetsmarknad som är öppen för olika funktionssätt, där också bland annat DO deltar. Det handlar om ett samtal mellan personer som tröttnat på att bli tystade och representanter för olika delar av samhällslivet med makt att förändra.
Åtskilliga normer styr såväl vårt vardags- som arbetsliv. Vissa av dessa normer ställer krav såsom exempelvis lojalitet, effektivitet eller funktion, och kan vara fullkomligt rimliga, krav som ibland måste kunna ställas av en arbetsgivare för en viss given anställning. Andra normer ställer krav som i grunden bygger på illusioner om vad vi människor förmår eller inte. Låt oss sluta med dem.
Lars Arrhenius, diskrimineringsombudsman
Anki Sandberg, förbundsordförande Riksförbundet Attention
Debattartikeln ovan publicerades ursprungligen i Göteborgsposten den 7 december 2021.