Kajsa upplever julen som magisk och bitterljuv, högtiden då minnen av släktrelationer och barndomsjular väcks till liv. När sonen var liten hade hon den största kungsgranen och den bästa skattjakten, som kompensation för bristande julmeny och julstädning. Sent i livet fick både mor och son en adhd-diagnos – något som räddat och förstärkt deras relation.
Kajsa fick sin adhd-diagnos för drygt ett år sedan, 68 år gammal. Hon växte upp i en dysfunktionell familj med julkaos, alkohol och ”konstiga människor”:
– Mamma drack inte och försökte kompensera för den märkliga stämningen. En jul fick vi alla vårt livs överraskning. Vi satt och väntade på tomtens dörrknackning. När dörren öppnades, dansade ett gäng tomtar in i lägenheten, tog ett varv och dansade sedan ut. En tomte stannade och delade ut klappar. Ögonblicket av dansande tomtar har för evigt stärkt min bild av julen som helig och magisk.
Kompensationsviljan går i arv
När Kajsa fick barn gjorde hon som sin mamma, och kompenserade sonen för bristande julstruktur:
– Jag är ingen matlagare eller superstädare. Jag gjorde som mamma, och kompenserade genom att ha den största kungsgranen och den bästa skattjakten. På julafton gömde jag paket som sonen fann med hjälp av rimmade ledtrådar. I panik, natten före julafton, slog jag in paket och skrev rimmen.
Hon minns känslan av misslyckande:
– Allt var jättestressigt, ofta föll jag på målsnöret. En jul tog jag kvittot men glömde pengarna i bankomaten inför julhandlingen. Jag fixar vaknätter, men känslan var ändå påtaglig att jag aldrig hade julen riktigt klar. Men det har blivit bättre med åren. Jag kan känna stolthet över min kreativitet, att jag fick ur mig ett femtonantal rim och hann slå in alla paket på natten.
Tomheten efter skattjakten
Kajsa var ensamstående med sonen, som även han fick sin adhd-diagnos sent i livet:
– Han har aldrig studsat mellan golv och tak, det är mest jag som studsat – särskilt som barn. Men när skattjakten var över, när paketen var öppnade, då blev han så ledsen. Det var tungt att höra och bära hans reaktion, när man kämpat som en galning, men jag förstod hans känsla och tomhet över allt som var över.
Kajsa minns julen som ett slit och som en osäker tid, med frågor och funderingar: Var ska vi vara? Får vi komma? Även om det i sista minuten oftast kom en förfrågan.– Jag lyckades under alla jular för det mesta att skapa magin, men jag lyckade inte med att vara flera, som en riktig familj. Släkten har aldrig riktigt förstått oss, vi kommer från olika planeter. Därför är det ingens fel. Jag skulle heller aldrig klarat av att bjuda igen, att organisera julen för hela familjen. Jag vet inte riktigt hur man gör, speciellt inte julmaten. Dessutom avskyr jag sammanhang med alkohol.
”En förödande liten familj”
Hon är tacksam för jularna som firades tillsammans med föräldrarna:
– Sonen blev bryggan mellan mig och mina föräldrar, under många år var vi en familj under jul. De var urusla föräldrar, men fick en andra chans och blev fantastiska morföräldrar. Att mista dem var tungt och kvar blev en förödande liten familj. Nu är det vi två – sonen och jag.
Även relationen till sonen har varit trasig, men med tiden har deras relation läkt:
– Jag är ingen alligator längre med stor mun och små öron. Sonen slipper 500 råd från mig. Efter vi båda fick våra diagnoser har vi funnit varandra på nytt. Jag upplever inte att jag är riktigt lika urusel längre. Osäkerheten och sorgen finns kvar inför jul. Det blir nog bara vi två: likt en tigermamma köper jag fortfarande massa paket till honom och så går vi till minneslunden och tänder ljus. Jag har lagt om mitt liv och bunkrar mat från ekologiska gårdar. Julmenyn består av våra favoriter: skinka, revbensspjäll, prinskorv, glass och massor av godis.
Landningsbanor för magi
Samtidigt som hon upplever julen som bitterljuv – där minnen av släktrelationer och barndomsjular väcks till liv, är hon alltid lika förväntansfull:
– Att skapa landningsbanor för magi är fortfarande viktigt. Under många år ställde jag ut gröt till tomten. Hela mitt liv har jag försökt att vidmakthålla att tomten och godheten finns. Jag vill så otroligt gärna att det ska vara sant. Jag älskar julens ljus, påminnelsen om att det viktiga är att göra gott som människa. Men visst önskar jag att jag hade vetat då, när sonen var liten, varför jag aldrig fick ihop julen. Kanske hade jag inte känt mig så misslyckad. Jag försökte alltid få in den runda klossen i en fyrkant, men det gick aldrig.
Många jular har hon känt för att resa bort, tillsammans med sonen:
– Känslan återkommer varje år, att vi borde ta in på hotell, men det har inte hänt hittills. Tänk om det kommer en inbjudan, då vill jag inte uppfattas som oartig. Ingen får tro att vi inte tycker om dem. Trots allt är julen fortfarande magisk, tillsammans med sonen. Nuförtiden har jag två stora öron och en tystare mun, vi är rädda om vår relation. Vi lever som två önationer som ankrat intill varandra.
Text: Caroline Jonsson