Under 10 års tid har Simone provat flera olika psykologiska behandlingar. En del har inte hjälpt alls. Andra har räddat hennes liv. Nu ägnar hon dagarna åt att måla och har en anledning att vakna varje morgon.
24-åriga Simone har autism och adhd. I tonåren drabbades hon av depression och gick på kort tid från högpresterande med toppbetyg till hemmasittare med panikångest.
– Jag fick återkommande flashbacks till en traumatisk händelse i min barndom och tvingades återuppleva maktlösheten jag kände då. Varje dag hade jag ångestattacker i flera timmar.
För att döva ångesten började hon självskada. Smärtan dämpade ångesten och gav en tillfällig känsla av trygghet och kontroll.
– Lugnet varade aldrig länge, ibland bara timmar eller minuter. Sen behövde jag skada mig igen. När jag inte orkade mer skrev jag avskedsbrev till min anhöriga som jag hoppades att de skulle hitta när jag dog. Mamma sov på hallgolvet för att hindra mig från att rymma och ta livet av mig.
Flera misslyckade behandlingar
Under den här perioden började Simones många möten med psykiatrin. Hon åkte in och ut på BUP-akuten efter upprepade självmordsförsök.
– Aldrig var jag tillräckligt sjuk, suckar hon. Personalen tyckte jag såg glad ut, trots att jag hade bankat huvudet blodigt i väggen i flera timmar.
På BUP och senare inom vuxenpsykiatrin gick hon i samtalsterapi som inte hjälpte alls:
– Jag berättade om allt som var svårt att prata om. Men jag fick ingenting tillbaka, bara en bekräftelse på att de hört vad jag sagt. Inga förslag på lösningar eller strategier. Det kändes lite taskigt faktiskt.
Psykologen inom vuxenpsykiatrin uttryckte sig så hårt att behandlingen fick motsatt effekt:
– Hon sa att man alltid brukar sätta mål för behandlingen men att det inte var någon idé att göra det i mitt fall eftersom jag ändå bara skulle misslyckas och bli besviken. När hon sa så bekräftade hon det jag redan trodde om mig själv – att jag var värdelös.
DBT gav alternativ till att självskada
Efter påtryckningar från Simones mamma fick hon prova DBT-behandling. DBT står för dialektisk beteendeterapi. Det är en form av kognitiv beteendeterapi (KBT) som syftar till att hjälpa patienter att förbättra sina färdigheter att hantera starka känslomässiga reaktioner och destruktiva impulser.
Simones behandling pågick under drygt två år och bestod av två psykologträffar i veckan, en individuell och en i grupp. Under hela behandlingstiden kunde hon ringa sin psykolog nästan närsomhelst.
– I början ringde jag nästan dagligen. Det var verkligen en livlina. Det är så skönt att inte behöva vara ensam i kraschssituationer när det är kaos.
Simone beskriver DBT-behandlingen som den bästa terapin någonsin och menar att den bidrog till att rädda hennes liv:
– Helt plötsligt hade jag nya, alternativa sätt att hantera ångesten på som jag aldrig hade tänkt på själv. Det bästa av alla är att doppa huvudet i en skål med kallt vatten och hålla andan. Det lugnar nervsystemet och ger en otrolig lättnad!
Gemenskap på behandlingshemmet
Trots allt stöd var det svårt för Simone att tillämpa det hon lärt sig i terapin i sin egen vardag. Hon beskriver det som att hon var fast i sina rutiner och sitt vanliga sätt. Men när hon kom till ett behandlingshem som också var inriktat på DBT fanns personalen där och pushade henne att använda sig av de nya färdigheterna.
– Där fanns personal dygnet runt som engagerade sig och visade att de trodde på mig. Det gav mig hopp och styrka att arbeta vidare med mig själv.
På behandlingshemmet fann hon också en efterlängtad gemenskap tillsammans med andra som hamnat lika snett som hon.
– För första gången i livet kände jag mig normal. Alla var annorlunda och alla var problembarn. Vi blev som en syskonskara och jag kände mig inte ensam längre.
EMDR skapade distans till barndomstrauman
En annan behandlingsmetod som bidrog till att rädda Simone är EMDR, som står för Eye Movement Desensitization and Reprocessing. Metoden används för att bota posttraumatiskt stressyndrom, PTSD – i Simones fall i form av barndomstrauman. EMDR-terapeuter brukar dra fingrarna fram och tillbaka framför ansiktet för rikta patientens ögonrörelser och på så sätt skifta uppmärksamheten från minnet av traumat, så att det blir mindre känslomässigt krävande för patienten att prata om det. Eftersom den tekniken inte fungerade för Simone tappade terapeuten rytmiskt med fingrarna mot knät i stället.
– Jag tror att tappandet skulle fungera som ett slags ankare till nutiden medan jag återupplevde mina traumatiska minnen. Det var skönt att äntligen kunna prata om dem. Det var som att jag erkände för mig själv att de hänt. Och jag insåg att jag inte hade något gjort fel, utan att det som hände mig var fel.
Redan efter två EMDR-tillfällen blev Simone mycket bättre och när behandlingen var färdig var hon fri från sin PTSD.
Förmedlar känslor i målningar
Under sin längsta vistelse på BUP-akuten fick Simone prova bildterapi genom sjukhusskolan. I konsten fann hon ett kreativt sätt att hantera sina känslor och en anledning att leva.
– I målningarna kan jag förmedla alla svåra känslor och dela mina upplevelser av psykisk ohälsa på ett sätt som förhoppningsvis skapar igenkänning hos andra som kämpar med sig själva.
Idag utgör konsten en stor del av Simones liv. Hon går i daglig verksamhet på en ateljé tillsammans med 10 andra personer med autism och driver ett välbesökt instagramkonto där hon publicerar sina alster.
– Konsten har blivit min anledning att vakna på morgonen och ett sätt för mig att påverka. Genom mina bilder vill jag bidra till att fler som mår dåligt får hjälp i tid.
Rätt kombination av insatser
Simone lyfter även fram sina vardagshjältar boendestödjarna som en viktig anledning till att hon trivs med livet. Hon betonar att det var den rätta kombinationen av insatser som räddade henne, snarare än en viss behandling.
– Alla pusselbitar tillsammans – behandlingarna, ateljén och boendestödet – är anledningen till att jag har fått ett fungerande liv. Och allt är tack vare min mamma som krigat för att jag ska få hjälp i alla lägen!
Med insikten om att det går att hitta rätt hjälp till slut även om vägen dit kan vara lång och krokig, vill Simone råda andra att söka hjälp och prova sig fram.
– Man vet aldrig i förväg vad som kan hjälpa en. Om en terapi är verkningslös kan en annan fungera. För mig tog det till exempel 10 år att hitta rätt ADHD-medicin. Så våga prova och ge inte upp när något inte fungerar, för det är möjligt att må bra igen hur omöjligt det än kan kännas när man är på botten!
Text: Linnéa Rosenberg Foto & illutstration: Simone Hallin, ta del av hennes konst via @simonehallin på instagram