Hon försökte få hjälp i Göteborg. Mia förberedde sista mötet noga för att göra sig förstådd – men hos tredje läkaren fick hon höra att hon varken var kriminell eller hemlös. Det fanns ingen hjälp för henne. Hon sökte vård i en ny stad och fick snabbt remiss till en NPF-utredning som resulterade i adhd och autism. ”Jag har nekats hjälp för att vissa delar av mitt liv fungerar”, säger hon.
I genomsnitt håller Mia Christenson i sex veckor, sedan kraschar hon och behöver dra sig undan.
Hon har alltid klarat arbete, hem och räkningar – men det har kostat:
– Att leva med en torktumlare i huvudet och popcorn i blodet blir allt svårare att hantera. Som äldre upplever jag att återhämtningsperioderna blir längre. Effekterna och konsekvenserna av min adhd och autism blir större. Kroppen orkar inte, hjärnan orkar inte, själen orkar inte.
Pliktkänslan för arbetet har präglat Mias liv:
– All kraft går till arbete. I arbetslivet blir det svårt när man har ett möte ena veckan, som sedan följs upp flera veckor senare. Ingen sammanfattar vad som sades sist, ändå ansluter alla och fortsätter samtalet som påbörjades för länge sedan. Då hänger jag inte med, jag har tappat den röda tråden och undrar: Vad pratar de om?
Avfärdades inom vården
Jobbet med att hjälpa personer med intellektuell funktionsnedsättning in i arbetslivet har fungerat, men privat har hon haft svårt med relationer. Hon uppfattas nog som glad, social och trevlig utåt, säger Mia. Priset för att hålla ihop och hålla masken har varit en fritid i regelbunden avskildhet i samband med total utmattning.
– När det är som värst ligger jag i ett mörkt rum och stänger ute alla intryck en helg. Det blir svårt att upprätthålla relationer när man som jag behöver så mycket tid ensam.
En tidigare partner hade uppmärksammat Mia på att något inte stämde. De kunde aldrig ha gemensamma tv-kvällar i soffan. Hon kunde inte sitta still, upprepade sig själv och talade högt fick hon höra. För 15 år sedan samlade Mia kraft och sökte hjälp hos vårdcentralen. Livet gick inte ihop:
– Ingenting hände efter första besöket. Jag anklagade mig själv för att vara otydlig, att jag inte kunde förmedla vad jag menade. Åren gick, sedan sökte jag hjälp igen. Det blev samma bemötande, jag avfärdades och kände mig inte förstådd eller lyssnad till.
”Ingen hjälp för mig”
Fortfarande får hon ont i magen när hon tänker på sista besöket hos läkaren i Göteborg. I ett tredje desperat försök att få hjälp hade hon förberett anteckningar som hon ville läsa högt:
– Ur mitt block läste jag att det poppar i kroppen, jag kör slut på mig själv. Jag kan inte sitta still, jag har relationsproblem och kan inte fika eller äta lunch med kollegor. Energin tar slut av intryck och ansträngningen av att följa med i samtal. Jag beskrev hur jag hade perioder av självskadebeteende, att jag kunde slå huvudet i väggen och skada mitt ansikte.
Läkaren avbröt Mia:
– Hon sade att jag hade arbete, ett hem och att jag inte var kriminell. Det fanns ingen hjälp för mig. Det jag hann säga avfärdades, men det värsta var att jag inte fick läsa klart. Jag hade förberett mig noga för att göra mig förstådd och bli lyssnad till. Att bli avbruten är fortfarande det som känns värst. Jag tror idag att jag blev avfärdad för att jag inte stämmer in på läkarens stereotypa bild av en person med neuropsykiatriska svårigheter.
Ny stad – nytt bemötande
Som 54-åring diagnostiserades hon med adhd och autism, men kampen för diagnos blev lång. Det var inte förrän hon hade nekats hjälp tre gånger i Göteborg och sökt sig till Trollhättan som hon blev tagen på allvar. Efter första besöket i nya staden fick hon direkt med sig självskattningsformulär. Läkaren lyssnade och förstod av Mias berättelse att hennes svårigheter troligen var NPF-relaterade.
– Redan när jag satt med formulären fick jag en aha-känsla. Jag fick snabbt en remiss till vuxenpsykiatrin, där läkaren sade att jag med all sannolikhet hade adhd.
– Eftersom de även misstänkte autism, fick jag ytterligare en remiss till Uddevalla – där vården hade mer resurser och kortare kötid. Totalt tog det två år att få mina diagnoser från första besöket i Trollhättan.
Hon har fått psykoterapistöd, kognitiv beteendeterapi, medicinering och har regelbundet kontakt med en kontaktsjuksköterska inom vuxenpsykiatrin i Trollhättan, där hon fortfarande är skriven.
– Fortfarande försöker jag hitta rätt medicinering. Det har varit en tuff och utmanande process med biverkningar, men jag har härdat ut. Målet är ju att må bättre i det ni andra inte ser. Om det är tack vare medicinen vet jag inte säkert, men jag har haft ro att titta på tv för mig själv en vardagskväll för första gången i livet. Kroppen behöver inte ständigt vara i rörelse.
Livets återhämtningsresor
Mia saknar barndomsvänner, umgicks aldrig med jämnåriga barn och genomgick synundersökningar för koncentrationssvårigheterna i skolan. Som liten återhämtade hon sig från alla intryck ute på sjön:
– Pappa var kapten i flottan, mamma jobbade som inköpare och senare som specialpedagog. Eftersom pappa alltid var till sjöss, tog han med mig på fartyget under loven. Som liten tjej var jag med på skjutövningar och åt måltider på fasta tider. Min barndom ägnades i perioder åt militärisk disciplin och struktur. Jag är uppvuxen med plikt, ordning och reda. Kanske är det därför min pliktkänsla är så utpräglad.
Nu planerar hon sina återhämtningsresor tillsammans med följeslagaren Dallas:
– Det är min överlevnadsstrategi att flugfiska och ägna all ledig tid bland berg och älvar. Efter att jag fick mina diagnoser köpte jag Dallas, en disciplinerad tränad draghund som vunnit SM i hundsporten Canicross. Hans psyke är lugnt och stabilt och han gör mig sällskap när jag fiskar i fjällen.
Samma dag som hon fick sina diagnoser, åkte hon till havet och lade sig på bryggan – tacksam för att hon till slut fått svar på varför livet aldrig gick ihop. Men förtroendet för vården i Göteborg är borta:
– Som läkare skulle du aldrig sända hem en patient med en bruten högerarm, bara för att vänsterarmen fungerar. Jag har nekats hjälp för att vissa delar av mitt liv fungerar. Att jag är kvinna tror jag även har spelat roll. Lyssna! Ta oss på allvar, vi som har svårigheter som inte syns.
Text: Caroline Jonsson Foto: Privat