Äldrelyftet intervjuade Annika Angerfelt, förbundschef för Samordningsförbundet Stockholms stad.
Hallå där Annika – Vad är ett samordningsförbund?
Alla samordningsförbund ägs och finansieras av fyra medlemmar: en eller flera kommuner, Regionen, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Ibland kallas samordningsförbund också för FINSAM vilket är den lag som vårt arbete utgår från, det vill säga: Lagen om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser (2003:1210).
Varför finns det samordningsförbund?
Därför att förbundens fyra medlemmar inte är bäst på att samverka när det gäller individer som har komplexa behov. Det gäller naturligtvis inte alla därför att samverkan fungerar utmärkt för de flesta, men för en del individer fungerar samverkan sämre. Det kan exempelvis vara en individ som är långtidssjukskriven och långtidsarbetslös, med en fysisk och psykisk ohälsa, en samsjuklighet och en funktionsnedsättning. Till det kan vi också lägga till att individen kan ha en osäker boendesituation, varierande inkomster och barn med särskilda behov – en komplex livssituation för en individ med komplexa behov.
Alla dessa planer – är det att ha en helhetssyn?
Det är svårt att se helhetssynen när en individ kartläggs och utreds inom flera enheter inom socialtjänsten – som exempelvis inom ekonomiskt bistånd, missbruksenheten och socialpsykiatrin. Utredningar som mynnar ut i en förändringsplan, en jobbplan och en genomförandeplan. Har individen samtidigt kontakt med Arbetsförmedlingen får hen också en handlingsplan. Inom hälso-och sjukvården skapas en vårdplan eller genomförandeplan. Genom att alla specialiserar sig blir de bättre på att utreda inom ”sitt” område, men det blir mer stuprör än helhet. Över tid har det gått från stuprör till sugrör. För en individ med många behov blir det svårt när det utreds in absurdum och när det saknas en helhetssyn Det är många planeringar för en individ att hålla koll på. När ett samverkansmöte, som ett SIP-möte (Samordnad Individuell Plan) har genomförts, faller ofta planeringen. Orsaken är att individen inte klarar av att hålla i myndighetskontakter och kontakter inom hälso-och sjukvården samtidigt. Detta har vi sett hända flera gånger.
Hur många projekt ska genomföras som visar samma sak?
Många andra, liksom samordningsförbunden, har finansierat projekt som har kommit fram till slutsatsen att det finns ett stort behov av individnära stöd och att det ger ett bra resultat. Det kan exempelvis vara CM (Case Manager), SE (Supported Employment) och IPS (Individual Placement Support). Det kan vara enskilda projekt men också projekt som kombinerar dessa metoder.
Idag finansierar samordningsförbundet Stockholms stad ett projekt som erbjuder CM, IPS- coacher inom psykosmottagningar för att erbjuda ett stöd på arbetsplatser för både individen och arbetsgivaren. Vi finansierar också lotsfunktioner som kan vara ett stöd för att stödja en individ att följa upp sin planering. Dessutom har vi samordnare inom vuxenutbildningen och alternativ SFI (Svenska för invandrare) som stödjer individer med komplext trauma och PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom). Vi har olika projekt och målgrupper, men det som är gemensamt är att de alla är ett individnära stöd och ett stöd som måste få ta tid.
Här är det kreativt med mångskiftande aktiviteter som gör att jag känner egenmakt. Det är framförallt skönt att slippa all byråkrati och bollas runt mellan myndigheterna.
Röster från deltagare
Varför är bemötande så viktigt?
En medarbetare som arbetar som ett individnära stöd sa: ”Utbildas inte många i bemötande av individer med exempelvis Adhd? Varför fortsätter de då jobba som vanligt?” Det måste vi fundera på. Samordningsförbundet håller i ledningsgruppen för Stockholms stads personliga ombud. Varje år sammanställs en rapport om det som fungerar mindre bra i mötet med myndigheter och hälso-och sjukvården. Ansökan om ekonomiskt bistånd för individer är ett område som lyfts fram. I rapporten lyfts år efter år att det är svårt med bemötande, tillgänglighet samt att SIP-uppföljningar inte fungerar. Varför utbildar vi oss om vi inte använder kunskapen och förändrar vårt bemötande? Då menar jag att prioritera bemötandet och att vissa saker – exempelvis att den långa listan på alla handlingar som ska lämnas in – får genomföras över tid. Kanske att man istället ägnar tid åt hjälpmedel: påminnelser via telefonen och kollar av vilket stöd individen har. Erbjud ett individnära stöd som kan hjälpa till med inlämningen av begärda dokument. Vi måste inte alltid göra som vi alltid har gjort, anpassningar är möjliga. Vi kräver ofta att de individer som vi möter ska arbeta med flera förändringsområden och gärna under kort tid, det borde också omfatta en förändring av vårt bemötande av individer med olika behov.
Berätta om förändringsarbeten som pågår!
Vi behöver arbeta utifrån en helhetssyn och komma bort från arbete i sugrör. Om vi erbjuder parallella insatser med ett individnära stöd och ett gott bemötande, kan många fler med komplexa behov få ett arbete utifrån sin förmåga. Att bidra, kunna försörja sig och allt vad det innebär att vara i ett sammanhang.
”Samverkan är inte ett tillstånd som går att uppnå vid ett givet tillfälle utan är en ständigt levande process som varje dag måste erövras, etableras och ständigt underhållas” (SOU 2000:114).
Jag tror att förändringsarbete fungerar på liknande sätt.
Samordningsförbundet Stockholms stad