Sommarkrönika av Therese Campbell, leg.kurator, familjebehandlare och förälder till barn med NPF
Jag tar fram pennan och ser på sommarlediglappen som ska in till förskolan. Vi tar väl sex veckor i år igen va, föreslår jag för min man som plockar upp cornflakes från golvet (måste ha varit lilla när han upptäckte att sylten var slut). Min man tittar lite oroligt på mig och undrar om jag minns förra sommaren. Det kanske räcker med fem veckor föreslår han försiktigt. Fem veckor tänker jag och slänger en sönderslagen tandborstmugg (måste varit mellan när vi försökte få honom att borsta tänderna). Men hur ska vi då hinna vara på landet, träffa mina föräldrar och svärföräldrarna, sen är det ju den årliga midsommarhelgen med våra vänner.
Jag känner mig lite trött och yr när jag tänker på det. Sätter mig en stund och passar på att tejpa ihop det trasiga skolschemat som ligger som ett litet färgglatt pussel över köksbordet (måste varit stora som rivit sönder när hon inte orkade med att gå till skolan idag igen). Nu kommer minnena från förra sommarledigheten. Utbrott, slagsmål, trötta mor- och farföräldrar, besvikna vänner när vi behövt ställa in i sista stund. Ledsen mamma och pappa. Liten, mellan och stor var kanske “utvilade” åtminstone från skola och förskola men vi vuxna runtomkring var halvt utbrända och i behov av att få återgå till arbete där vi kan andas, tänka klart en tanke, slippa tassa runt på tå och inte avvärja konflikter på löpande band.
Liten, mellan och stor var kanske “utvilade” åtminstone från skola och förskola men vi vuxna runtomkring var halvt utbrända
Överlevnadsinstinkten slår till; Vi tar fyra veckor. Och vi delar upp oss. Mamma, lilla och stora. Pappa och mellan. Eller pappa och lilla. Stora vill bara vara med mamma. Det här kan gå. Visst, ingen tid för pappa och mamma tillsammans men det är ett lågt pris att betala.
Sen tycker jag lite synd om mig själv. Varför kan vi inte vara en “vanlig” familj. Jag vill göra sånt som andra familjer verkar göra på semestern. Cykelsemester, grilla med grannar, vara i sommarstugan med mor- och farföräldrar. Se barnen leka med kusiner. Men det fungerar inte så i vår familj. Kanske inte i någon familj där en eller flera av medlemmarna har någon form av NPF. Kanske inte i någon familj överhuvudtaget. Nu skäms jag istället. Vi är privilegierade som har råd med semester, som har familj och vänner att spendera den med, som har en sommarstuga och ett tryggt liv i övrigt.
Jag plockar ihop det sista av kaoset hemma och av mig själv och fyller i ledighetslappen. Fyra veckor. Så känner jag mig stolt och modig. Stolt över att jag tar ansvar för familjens hälsa och välmående genom att inte utsätta oss för sex veckors ledighet tillsammans. Över att vi, trots vissa utmaningar ska dela upp oss och vara med varandra på ett sätt som passar våra barn. Modig och tänker att jag ska förbereda mor- och farföräldrar på att det blir en intensiv och kaosartad tid med vår familj, att vi inte kommer kunna samlas vid matbordet alla vid samma tid, att ingen kommer att sitta ner på sin plats eller duka undan sin talrik. Någon kommer med största sannolikhet berätta om hur äcklig maten är. Samma med vännerna, de känner ju oss, vet vad vi kämpar med. Eller så struntar vi i det. Säger redan nu att vi med stor sannolikhet inte kommer komma iväg till det gemensamma midsommarfirandet.
Jag plockar ihop det sista av kaoset hemma och av mig själv och fyller i ledighetslappen. Fyra veckor. Så känner jag mig stolt och modig.
Så blir jag varm, tacksam och lite pirrig. Vi ska äta för många glassar, klia på myggbett, bada i ån, cykla, titta på tåg, kramas, gråta, trösta och skratta. Sen ska barnen även skrika, slåss, vägra, klaga och protestera. Vi ska vara vår familj, precis så som vi är och med allt vad det innebär.
Så många känslor kopplade till ledighet. Behov av återhämtning som alla andra men samtidig vetskap om att det är precis det motsatta som väntar, det är nu det är dags att lägga i en extra växel, be en bön att orken räcker till och glömma minnen från tidigare ledigheter. Men det är ok. Vi är ok. Ni är ok. Räcker över ledighetslappen till pedagogen med ett trött leende. Tillsammans fixar vi det!
