Anna var knappt i skolan under högstadiet. Dagarna hon närvarade minns hon ångestattackerna och kampen för att skärma av med hjälp av lugg och luvtröja, hörlurar och en önskan om att få läsa inne på rasten. I efterhand önskar Anna att skolan lyssnat mer på henne och gjort mer individuella anpassningar så hon klarat av skolmiljön bättre.
Anna bad om en utredning efter att ha sett en dokumentär om autism. 13 år gammal fick hon diagnoserna adhd och autism.
– Grejen med mig är att jag är lite väl bra på att maskera. Jag har alltid känt mig annorlunda, någon som i vårt samhälle anses vara fel. När jag fick diagnos kunde jag ändå känna att jag är annorlunda, och det finns flera som är som jag. Det kändes som en lättnad, men det hjälpte inte i skolan.
Orsakerna till frånvaron
Anna har det bra idag. Med högsta betyg från IM – introduktionsprogrammet kom hon in på gymnasiet långt bort från hemstaden, där hon bor nu i egen lägenhet. I högstadiet var hon knappt i skolan. Idag kan hon berätta om orsakerna, men då hade hon inte alltid svar på vuxnas frågor:
– Distansundervisning eller hemuppgifter fanns inte på kartan. Det hade nog hjälpt annars. Det var ofta schemaändringar och oförutsedda händelser. I en skola skulle jag fråga eleverna om skolarbetet jag missat, det funkade inte. Jag hade behövt rena miljöer utan intryck, tydliga rutiner och förberedelse om de bryts. När klassen skulle på biobesök eller andra spontana infall hade jag behövt stanna hemma, i stället för att placeras i en lägre årskurs för en dag. Bara för att du får anpassningar, betyder det inte att du har råd socialt att ta emot dem, säger hon:
– Anpassningar som görs för NPF- elever är inte skadliga för andra elever. Vad spelar det för roll att elever sitter med luvtröja? I åttan fick jag ha luva på mig för att kunna skärma av. Problemet är bara att det är en säker väg till utfrysning och mobbning. Alla elever vill sitta med luva. När jag fick börja senare en period, blev det likadant. Du möts av elever som frågar ut dig. Jag hade heller ingen social plats efter all frånvaro. Det handlade mycket om jag fick lov att vara med eller inte.
Aldrig problem med lektionerna
Skolmiljön och resan dit har gett henne ångestattacker så länge hon kan minnas. Illamåendet på bussen, raster med krav på utevistelse. Matsalen med alla intryck, ljud och teckningar på väggarna.
– Man fick inte ha hörlurar, jag kunde aldrig skärma av. Till slut lät jag håret växa ut med lång lugg. ”Ta bort luggen så att vi ser ögonen på dig”, sa lärarna då. Jag hade behövt vara inne på rasterna och läsa, slippa kravet om utevistelse. Vi måste väl ändå fråga oss: Vad mår eleven bra av? Varför fick jag inte läsa min bok? Lärarna tänker att alla ska inkluderas på rasten, men det var inte vad jag behövde.
Frånvaron växte samtidigt som skolan försökte få Anna tillbaka:
– Skolkuratorn sa att jag skulle komma en stund på lunchen och umgås på rasten. Det var ju helt fel. Jag har aldrig haft problem med lektionerna. Mitt problem var skolmiljön, rasterna, luncherna, bristen på avskärmning, bussvägen till skolan och allt socialt.
Alla gav upp – måendet blev bättre
Anna berättar om övergrepp från andra elever och om mobbningen som pågick från skolstart till femman. I en liten skola, i en liten ort. Här hade generationer växt upp efter varandra, förutom hennes familj som var inflyttade.
– I sexan bytte jag till en skola med noll planering, höga närvarokrav och eleverna skulle hjälpa varandra. Efter ett år blev jag hemmasittare. I nian skrevs jag över till en specialenhet för autister. Hon placerades i en grupp med elever där alla även hade intellektuella funktionsnedsättningar.
– Vi satt i en källarlokal med konstigt ljud och ljus, visuellt buller överallt och utan tydlig planering – samtidigt som alla frågar varför det inte funkar. Där satt jag och undrade: Vad gör jag här? När mina föräldrar släppte kravet att jag skulle dit började jag må bra igen. De hade verkligen kämpat, men när jag blev placerad i den gruppen gav vi alla upp. Jag fick en termin av återhämtning, och ett jobb som godkändes som praktik i stället för skolgång. Det var ändå bra med den där specialenheten.
Kunskaperna kunde inte bevisas
Anna saknade betyg från grundskolan och började på introduktionsprogrammet. ”Hur vill du plugga?”, var deras första fråga. Hon ville läsa ett ämne i taget, studierna anpassades och hon fick tydligt undervisningsmaterial med tydliga mål:
– Jag började med matten, enda ämnet jag inte kunde plugga hemifrån och där jag saknade kunskaper. Betyget blev A. Därefter läste jag in ett A varje vecka i olika ämnen under två månader. Jag hade inte kunnat bevisa kunskaperna tidigare. Åren som skolfrånvarande fylldes av Youtube där jag lärde mig engelska, naturdokumentärer, böcker om samhälle och historia. Jag vet att det inte är lika lätt för andra, men för mig är det enkelt att studera om jag förstår vart det leder.
Hög frånvaro – höga betyg
16 år gammal flyttade hon hemifrån till en gymnasieskola långt bort från hemstaden:
– Nu går jag ett ordinarie gymnasieprogram med kreativ inriktning och bor i egen lägenhet. Flytten inföll samtidigt som pandemin och distansundervisning infördes, allt blev lättare. Att ta mig till skolan har alltid varit en orsak till frånvaro. I år närvarade jag i skolan halva tiden, A i nästan alla ämnen. Alla uppgifter läggs ut online, då får jag koll på vad jag missat och kan ätt läsa i kapp. Drömmen är att bli civilingenjör eller psykolog. Jag vill ha valuta för pengarna om jag tar studielån.
Självkänslan har påverkats av åren hemma, exempelvis när hon inte gjort en uppgift inför en skoldag:
– Jag vet att det bästa vore att gå dit, prata med läraren och fråga hur vi kan lösa situationen. Men hjärnan kan intala mig att läraren blir arg och besviken, trots att det inte är sant. När man misslyckats tio år i skolan, sitter det kvar. I perioder kan jag fortfarande känna: Jag har inte presterat bra nog. Jag har inte lyckats. Varför ska jag försöka?
Föräldraråd: ”Släpp det!”
Idag träffar hon en kurator som hon har god kontakt med:
– Jag pressade henne på detaljer om tystnadsplikten. Erfarenhet av socialtjänsten har satt spår, i samband med orosanmälningar på grund av frånvaron. De sa att de hade tystnadsplikt, men berättade saker jag sagt i förtroende till mina föräldrar. Jag menar inte att barn ska hålla tyst om sådant som är fel, men att alla barn ska veta vilken smäll de får ta. Deras svek gjorde att jag länge höll tyst inför vuxna. Deras utredningar förändrade heller ingenting. I högstadiet knäckte hon många sociala koder, men hennes sociala liv blev alltmer isolerat:
– Hemifrån ansågs det att jag inte skulle träffa vänner på kvällen om jag varit hemma från skolan. Aktiviteter och fritidsintressen som ägde rum tillsammans med andra försvann till slut. Vad spelar det för roll? Om du har ett barn som mår dåligt och inte kan gå i skolan – gör allt du kan för att barnet ska må bra. Låt barnet träffa vänner på fritiden, trots att de inte kan vara i skolan. Släpp det!
Text: Caroline Jonsson Illustration: Pernilla Förnes
Anna heter egentligen något annat.