Den 29 mars anordnade Attention och Magelungen utveckling ett webbinarium tillsammans med fokus på utmattning hos barn och unga. Panelen bestod av en bra mix av en specialpedagog, en överläkare från BUP, en ung vuxen med egen erfarenhet och Attentions projektledare för projektet ”Vägen tillbaka”. Det var ca. 300 personer i den digitala publiken och webbinariet går att se i efterhand. 

Webbinariet inleddes med att Susanne Berneklint som är projektledare för Attentions projekt ”Vägen tillbaka” presenterade resultaten ur den nylanserade rapporten ”Vägen tillbaka – från skolfrånvaro till skolnärvaro” Hon gick sedan vidare och berättade kort om Attentions andra projekt ”Vägen vidare” som har fokus på unga vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som varken arbetar eller studerar. När Susanne uppmanandes att ge tips till yrkesverksamma sa hon följande: 

– Både föräldrar och barn vi träffat inom projektet påpekar gång på gång hur viktigt det är att man lyssnar på dem och gör dem delaktiga. 

Ung vuxen med egen erfarenhet av utmattning 

Via Attentions projekt ”Vägen vidare” deltog även Tinus Wallerborg i webbinariet. Han berättade om sin skolgång på följande sätt: 

– Min skolgång var en berg-o-dal-bana. Den enda komplimangen jag fick höra var att jag var smart. Jag baserade därför min självkänsla på just det – att vara smart. Jag jobbade hårt i och efter skolan, tog inga pauser. Jag förstod inte att det inte var hälsosamt. 

Det höll fram till årskurs två på gymnasiet då han kraschade fullständigt. 

– Då kände jag mig inte smart längre. Jag hade ingen studieteknik och orkade inte mer. Jag använde mina sista krafter för att göra klart mitt gymnaisearbete. Efter det gick jag hem och gjorde ingenting. Energin var helt slut. 

Tinus förstod inte att han var utmattad utan beskyllde sig själv. Han kände sig lat och dålig när han egentligen var utmattad och deprimerad. Han gjorde två försök med universitetsstudier, vilket inte fungerade alls för honom. Det visade sig bli en lång väg tillbaka och han har ännu inte återhämtat sig. Hans mamma har varit det mest avgörande stödet och med hjälp av henne har han insett att han drabbats av utmattning och kunnat söka hjälp för det. 

BUP-läkare känner igen Tinus berättelse 

När Lars Westerström, pensionerad överläkare på BUP, hör Tinus berättelse känner han igen allt i mötet med sina klienter. När han får frågan om unga verkligen kan bli utmattade, så kommer hans svar fort. 

– Om du frågar mig som yrkesperson så säger jag JA! Om du frågar forskningen så säger de troligen NEJ! Det beror helt enkelt på att ingen har forskat på det. Det har de senaste 20 åren skett en förfärlig ökning av stressymptom hos barn och unga och det är ett stort folkhälsoproblem, sa Lars. 

När ett barn eller ungdom får en utmattningssyndrom-diagnos är det viktigt att de får rätt behandling.

– Då måste man börja med att plocka bort saker, så de klarar av kraven. De måste också förstå att de drabbats av en sjukdom som de inte bara kan vila bort det. Det tar ofta lång tid att komma tillbaka. Kognitiva störningar kan sitta kvar i åratal. Detsamma gäller förmågan att lära in nya saker, sa han. 

Specialpedagogen möter dessa elever dagligen 

Mikael Banks som arbetar som specialpedagog på ett av Magelungens resursgymnaisum möter årligen 100-tals ungdomar som inte klarat av grundskolan.  Han lyfte fram vikten av en lugn skolmiljö med goda relationer till vuxenvärlden. 

– Relationsarbetet är bland det viktigaste. Det måste finnas minst en vuxen eleven känner sig trygg med på plats i skolan, sa han. 

Han påtalade också att stressen ungdomarna känner i skolan inte enbart kommer från skolan. 

De lägger också mycket stress på sig själva. De vill vara ”normala” och har ibland svårt att acceptera sin NPF-diagnos och vill inte komma efter eller sticka ut berättade Mikael. 

Webbinariet rundades av med 15 minuters chattid och det var många deltagare ville bolla och diskutera. 

Ta del av webbinariet här:

Läs mer om Attentions projekt:

www.attention.se/vagen-vidare

www.attention.se/vagen-tillbaka

Text & Foto: Nina Norén