Roberts tre barn betyder allt för honom. Det blir tydligt när han kärleksfullt beskriver dem var och en. Även när han berättar om den energikrävande kampen för en fungerande skola han och hans fru kontinuerligt bedriver gentemot kommun, myndigheter och skola. Två av barnen har periodvis hamnat i problematisk skolfrånvaro och deras väg tillbaka till skolan har varit allt annat än enkel och självklar och priset har varit högt för familjen.
Innan Robert och hans fru fick barn visste han ingenting om vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) innebar. Redan under första året med deras förstfödde son insåg de att han skiljde sig från andra barn i sitt beteende och detsamma med deras dotter som kom några år efter. BUP kontaktades och utredningar drogs i gång innan skolstart och plötsligt var orden ”selektiv mutism”, ”autism” och ”särbegåvning” något som upptog en stor del av familjelivet.
Olika skolstart för barnen
Att skolgången skulle bli svår och stundtals omöjlig för sonen var egentligen inget de kunde förutse de första åren.
– Skolstarten var ganska bra för vår son trots allt. Han fick en resurs från start och de byggde upp en god relation. Han kunde snabbt läsa av min sons behov och förstod vad han behövde. Under en period när sonen inte ville gå till skolan hade resursen lånat en nedcabbad bil och kom förbi och frågade om han ville åka med. Det ville han såklart!, berättar Robert med ett skratt.
Förhållandena i klassrummet var optimala för sonen. Barnen i klassen var snälla och läraren var tydlig och höll ordning i klassrummet. Lågstadiet flöt därför på för sonen, medan dottern fick helt andra upplevelser. Hennes första lärare i förskoleklass saknade helt kunskap om NPF. Resultatet av det blev att dottern kraschade helt innan hon ens påbörjat sin skolgång på riktigt. Till slut fick hon en plats i kommunens behandlingsskola med tillrättalagd miljö och litet sammanhang.
Mellanstadiet blev problematiskt
På mellanstadiet rycktes sonen upp från den trygga och förutsägbara miljön på lågstadiet. Nya skolklasser sattes samman i en ny skola som flyttade in i nya lokaler som inte alls var anpassade för elever med NPF. Han hamnade dessutom i en stökig klass, vilket direkt visade sig på sonens mående. Han var ofta helt utmattad och gråtfärdig när föräldrarna hämtade honom. Successivt ökade hans frånvaro och i femman orkade han bara gå varannan dag till skolan. Att slitas mellan sonens mående och kravet på skolplikt upplevde föräldrarna som väldigt jobbigt.
– Visst det finns skolplikt, men jag kan inte tvinga i väg mitt barn när det mår så dåligt som han gjorde då. Om jag hade gjort det hade jag varit en dålig förälder, säger Robert.
Om de där och då skulle kunna ha bromsat skolfrånvaron tror Robert att sonen hade behövt en lugnare plats att kunna dra sig tillbaka till. Det fanns något som de i kommunen kallar ”studio” dit alla barn med extra stödbehov ska gå. Där mixades de utåtagerande, högljudda eleverna med de intryckskänsliga och mer introverta eleverna som hade behov av lugn och ro.
Testade en friskola
Skolsituationen blev ohållbar i den vanliga kommunala skolan, vilket gjorde att han i stället började i en friskola. Här fick han den stimulans han behövde på grund av sin särbegåvning och han fick vänner. Dessvärre var skolmiljön även här högljudd, vilket efter ett tag blev omöjligt att hantera.
– Han ville så gärna få det att fungera och hade öronproppar i matsalen och på rasterna, men det gjorde ju att det blev svårt att höra vad folk sa. Det blev också ohållbart, berättar Robert.
Efter sommarlovet i sexan tog det inte lång tid förrän sonen hamnade i total skolfrånvaro. Han var helt slut på energi och det var omöjligt för föräldrarna att få iväg honom till skolan. De lät honom vila och återhämta sig i några månader och påbörjade sin kamp att få in även honom på kommunens behandlingsskola. Det blev en tids- och resurskrävande process, som till sist resulterade i att de fick en av de åtråvärda platserna.
– På så vis har just vår son lite tur. Vi har ju båda universitetsexamen och lång erfarenhet från offentlig förvaltning. Vi vet hur man överklagar och driver den här typen av processer. En kunskap som långt ifrån alla har, vilket inte gör vårt system särskilt jämlikt, säger Robert.
Just nu mår sonen ganska bra och går till skolan. De kan tillfälligt sänka axlarna och pusta ut, även om de vet att läget fort kan förändras. Efter sommaren väntar övergången till högstadiet för sonen och allt vad det kan innebära.
Orimligt uppdrag som sliter på hälsan
Deras ständigt pågående kamp för att få till en skola som fungerar för sina barn har slitit hårt på dem båda. De har varit sjukskrivna av och till under åren och mamman har drabbats av konstant migrän på grund av all stress och press.
– Ibland känner vi att vi inte pallar och hamnar i en pöl på golvet och känner att vi inte vet vart vi ska ta vägen för allt är så utmattande, säger Robert uppgivet.
Förutom att de ständigt måste stötta och finnas för sina barn i vardagen, så måste de också hinna närvara på alla möten som uppstår runtomkring barnen.
– När det var som mest intensivt för något år sedan hade vi totalt 170 möten med såväl skola, vård och kommunen. Alltså cirka fyra stycken i veckan! Vi skulle behöva få hjälp med samordningen. Man vill ju vara förälder, men blir ju projektledare, avslutar Robert.
Se film med Robert och två andra föräldrar.
Text: Nina Norén Foto: Petter Alke