För föräldrar till barn med NPF pågår det aktiva föräldraskapet oftast längre än för andra. Övergången från tonårstillvaro till vuxenliv ställer höga krav på förmågor som ungdomarna ofta saknar. Psykologen Katarina A Sörngård som vägleder många NPF-föräldrar ger råd om strategier som underlättar vuxenblivandet.
När skolans struktur och sociala sammanhang försvinner efter gymnasiet, är det vanligt att livet hamnar på vänt för ungdomar med NPF. Psykologen Katarina A Sörngård, som har lång erfarenhet av att arbeta med familjer med NPF, ser två huvudsakliga förklaringar till det:
– För det första ställer vuxenblivandet krav på funktioner som ofta inte är så välutvecklade vid NPF, som överblick, konsekvenstänk, långsiktigt perspektiv och planering. För det andra ser samhällets struktur ut så att det är lätt att ramla ur stödsystemet i glappet mellan BUP och vuxenpsykiatrin eller socialtjänsten. Livet blir helt enkelt svårare samtidigt som stödet ofta minskar eller uteblir.
En god relation är det viktigaste
Vad kan man då göra som förälder för att vägleda barnet under övergången till vuxenlivet och ökad självständighet? Katarina har samlat råd och strategier i boken Föräldraguiden vid autism och ADHD – så vägleder du ditt barn från ung till vuxen. Hon uttrycker det som att det viktigaste verktyg man har är ens relation till barnet.
– Det gäller att vårda relationen så att den blir så förtroendefull som möjligt. Det bör man så klart göra under hela barnets uppväxt, men det går att förbättra den under tonåren också. Ett auktoritärt föräldraskap leder ingen vart, utan man måste bekräfta barnet och visa att man vill lyssna och samarbeta sig fram till lösningar.
Det finns flera olika samtalsverktyg som man kan använda sig av som förälder för att bättra på relationen till barnet. Ett av de viktigaste är att validera barnet, det vil säga visa att man förstår vad barnet känner oavsett om man delar barnets uppfattning eller inte.
– I stället för att sucka åt något som barnet missförstått, vilket kan vara lätt hänt ibland, kan man säga ungefär ”jag förstår verkligen att du blir hemskt besviken när vi inte kan göra det som du upplevde att vi bestämt. Så tråkigt att det blev så här”. Då får man ett helt annat samtalsklimat än om man klagar så att barnet känner sig misslyckat.
Samtidigt som man bromsar rättningsreflexen när barnet gör misstag brukar Katarina råda alla föräldrar att verkligen visa att man ser när barnet gjort något bra.
– Uppmuntra det barnet faktiskt lyckas med! Man kan tycka att det är självklart att en 20-åring ska plocka undan efter sig men om man visar uppskattning när det händer så ökar chansen att det upprepas.
Planera och dela upp i steg
Ett annat viktigt verktyg är att vara tydlig. Man måste visa vad man förväntar sig och inte ta för givet att ungdomen förstår, eftersom det kan vara svårt att läsa undertoner eller lyssna och komma ihåg när man har NPF.
– I boken skriver jag om ett verkligt exempel med en mamma som tar för givet att hennes dotter vet att hon förväntas vara hemma och ta hand om småsyskon, men som inte sagt det tydligt nog. Hon får öva på att vara explicit och träna ihop med dottern. Fråga om hjälp och ge dottern möjlighet att säga ja eller nej. De får också göra ett överskådligt schema och repetera vad som ska göras under barnvaktandet.
Katarina menar att det en bra investering att lära barnet att planera eftersom många med ADHD kan vara både tidsblinda och luststyrda vilket innebär att icke-lustfyllda göromål som tvätt och räkningar behöver planeras in för att bli gjort. I boken har hon samlat konkreta tips på hur man kan lära ut planering.
– Det är avgörande att man inte gör planeringen åt ungdomen utan man hjälper ungdomen att lära sig göra det själv, annars blir det bara som en order uppifrån. Barn har en önskan att bli självständiga och det blir tjatigt och jobbigt att höra föräldrar tala om vad man ska göra.
Ett annat sätt att hjälpa sitt barn vidare i livet är att dela in barnets mål för vuxenlivet i små, överkomliga steg. Katarina kallar stegen från där barnet befinner sig nu till dit den vill för en utvecklingstrappa. Om man till exempel vill flytta hemifrån kan man fundera över vad man behöver ta för steg för att komma dit och visualisera stegen genom att rita in dem i en trappa.
– Många av ungdomarna har svårt se vägen mot målet som en process. De ser det som ett stort skutt i stället för små steg och där behöver man hjälpa till som förälder. Det är viktigt att varje steg är realistiskt. Då får ungdomen chans att gå från arg och uppgiven till hoppfull och motiverad.
Tvivla inte på att du behövs
Även om föräldrarna själva har insett att de kommer behöva vara aktiva föräldrar längre och stötta sitt myndiga barn mer än andra, är det vanligt att de misstros av omgivningen som menar att de håller tillbaka sitt barn genom att överbeskydda eller curla. Sådana uttalanden vittnar bara om okunskap, menar Katarina.
– Det är verkligen ovanligt med föräldrar som hämmar sina barn. Snarare är det så att föräldrarna instinktivt känner av vad barnet behöver medan deras omgivning inte har en aning!
Inte som man tänkt sig – men bra ändå
Eftersom många föräldrar känner en oro inför ungdomens framtid och kanske sorg över att det egna livet inte blivit som tänkt, vill Katarina framhålla att det med rätt stöd och lite tid ofta kan bli bra ändå.
– Jag har sett det gå bra många gånger! Ofta med hjälp av insatser som praktikplats, boendestöd, hjälp att planera ekonomi eller extra stöd med studier. Många unga brukar kunna få livet att fungera väldigt bra när de fått insikt i sina utmaningar och hittat vilka strategier som fungerar.
Text: Linnéa Rosenberg
Medlemsrabatt på bok om det förlängda föräldraskapet!
Attentions medlemmar får 20% rabatt på boken under temaveckan 29/5-4/6. Instruktioner och rabattkod hittar du när du loggar in på din medlemssida på attention.se.