Attention kontaktade Susanne Buchmayer, ordförande i Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri och ställde lite frågor inför vårt seminarie i Almedalen hon ska delta i.
Vad är dina erfarenheter av att arbeta med barn och unga i behov av stöd?
–Jag har arbetat kliniskt som barnpsykiatriker i mer än 10 år både inom öppenvård, specialenheter och heldygnsvård och möter dagligen barn i behov av stöd.
Varför är det viktigt att prata om läget inom BUP?
– Antalet barn som uttrycker att dom mår dåligt ökar och även söktrycket till BUP som också tar emot fler patienter än någonsin. Samtidigt har BUP stora svårigheter att rekrytera och behålla erfaren personal. Det är en ekvation som inte går ihop. Vården av barn och unga är också splittrad mellan en outvecklad första linje, BUP, habilitering och elevhälsa. Det leder till otydligheter och ett bollande av patienter mellan olika instanser. Det är inte bra!
Varför ser utvecklingen ut som den gör och vad behöver förändras?
– Oj – det är en mångfasetterad och svår fråga. Jag tror det finns en förväntan på att BUP ska lösa mycket som dom inte råder över. Det ställs idag väldigt höga krav på barn, både i hem och skola. Skolan, med undervisning i stora grupper, mycket grupparbeten, en läroplan med högt ställda krav på eget ansvar, teoretiska analyser, planering och organisering är inte anpassad efter barns kognitiva utveckling och passar inte en stor mängd elever som i stället slås ut tidigt. Min upplevelse är att det ibland ställs höga krav på barn i hemmet, dom förväntas kunna passa tider, packa väskor, klara läxor självständig från en tidig ålder. Kanske behöver vi anpassa förväntningarna på barn? Och på en samhällsnivå öka toleransen för olikheter? I nuläget söker många barn BUP och både hem och skola förväntar sig att en diagnos ska lösa problemen.
– Många av dessa barn får vänta länge på bedömning, utredning och insatser eftersom BUP inte, med befintliga resurser, klarar av att möta alla som söker. Det är väldigt olyckligt och leder inte sällan till annan tilläggs problematik så som depressioner, ångest och ätstörningar.
– Jag tänker vi behöver hitta en modell för hur vi ska kunna ta emot barn tidigt göra effektiva bedömningar och ge insatser fort. För att minska tilläggsproblematik. Vi behöver också få till en välfungerande vårdkedja. Personligen är jag lite uppgiven över hur första linjen fungerar och tänker man skulle slå ihop första linjen, BUP och habiliteringen för barn med neuropsykiatri. Tror det skulle förenkla för patienterna och göra det lättare att behålla personal.
Hur ska ni jobba för att nå den förändring ni vill åstadkomma?
– Vi har länge haft en dialog med verksamhetschefer och medicinskt ledningsansvariga där vi lyfter och försöker visa på goda exempel. På senare tid har vi även haft en dialog med politiker och andra professionsföreningar så som psykologförbundet. Jag tror att vi har mycket att vinna på att jobba tillsammans över professionsgränserna för att komma på lösningar.
Hur tror du situationen ser ut om 5 år?
– Jag hoppas att det finns en tydligare vårdkedja för barn och unga som gör att dom inte bollas mellan olika instanser i vården. Sen hoppas jag på en förändring av skolan så att fler