Vilse bland diagnoser och hemmasittare är en föreställning som framförs av Charlie Michaelsen – komiker, tv-producent och förälder till tre barn som alla kämpat med skolmiljön. Hon vill förmedla föräldraperspektivet till skolor och ge andra föräldrar hopp och nya insikter. ”Min frispråkighet har varit min räddning, humor är vår enda chans att överleva.
– Jag har tre barn som stundtals mår kass, och försöker att tackla det med humor. Vi NPF-föräldrar som skrattar åt situationen är lätta att känna igen. Vi har nämligen ett stort svart hål. Här där vårt hjärta borde sitta, säger Charlie Michaelsen.
Det är så hon inleder sin föreställning: Vilse bland diagnoser och hemmasittare inför en publik där många föräldrar och lärare samlats på Teater Tre i Stockholm. Hon har stått på landets stand up-scener som komiker och arbetar med berättande som tv-producent. Livet har dessutom lärt henne att hantera trauma, säger hon.
– Att vara tyst har aldrig varit min starka sida. Jag vill lyfta på lock och dra fram problem i ljuset. Min frispråkighet har varit min räddning, humor är vår enda chans att överleva.
– Med självdistans vill jag beskriva vår vardag för skolor och ge hopp och nya insikter till föräldrar. När man står mitt i branden och försöker få sitt barn till skolan, då finns inte mycket att skratta åt. Men senare när jag kan zooma ut, då ringer jag en vän. När jag får distans och formulerar egna ord, då kan det bli roligt.
Vill få folk att orka lyssna
Charlies barn som är 19, 14 och 10 år vill att deras historia berättas, två av barnen har under långa perioder inte kunnat vistas i skolmiljön.
– När äldsta barnet började må dåligt, visste jag att här finns en historia att berätta. Samtidigt ville jag inte berätta på klassiskt manér om hur tungt allt är, jag ville hitta ett sätt som gör att folk orkar lyssna. Stand up och komediserier hjälpte mig att få distans genom en annan livskris. Jag kunde prata med folk och ventilera. Jag har bett om hjälp, och fått stöd från samhället och vänner. Jag har inte blivit överkörd av en skola, så det kan jag inte uttala mig om. Överlag har mina barn fått jättebra stöd och anpassningar i sina skolor, så där har jag haft tur.
Hjälper ingen genom tystnad
I föreställningen berättar hon om skolbyten som inte hjälper, om att hämta sin son för gemensamma luncher bortom skolmatsalen som han inte klarar att vistas i – samtidigt som hon iakttar eleverna som obekymrat spelar fotboll på skolgården. Om känslan av att sitta bredvid när sonens barndom rinner i väg i ångest. Hon berättar om barn som mår toppen under sommaren, för att bli sängliggande när skolstarten närmar sig.
– Man hjälper ingen genom att vara tyst. Rösterna som hörs mest nu handlar främst om barn som blivit dåligt behandlade, där skolans insatser brister. Jag vill nyansera bilden och förmedla föräldraperspektivet från en som mig, som är positivt inställd till skolans försök att ge hjälp och stöd. För att nå skolor och kunna ge hopp till andra föräldrar använder jag det mest etablerade ordet hemmasittare i föreställningen.Privat beskriver jag mina barn som hemmakämpare.
”En vidrig tid”
Hennes erfarenhet som förälder till barn som inte kan vara i skolmiljön inleddes när äldsta barnet visade symtom som yrsel, ångest, huvudvärk och panikångest. Till slut blev dottern sjuk i kampen för att passa in, där kompisar kom och snabbt lämnade. En dag skriver hon ett sms till sin mamma att hon inte längre orkar försöka bli glad. I föreställningen berättar Charlie om mötet på BUP-akuten, där hon får veta att detta inte är en ”behandlande enhet”. I stället blir hon hänvisad till BUP:s köer.
– Det är som att jag skulle komma till vanliga akuten med brusten aorta och blir hänvisad till min husläkare. Fram till dess föreslår akutläkaren att jag vidtar egna åtgärder: Klä dig inte i vitt, åk inte karusell, stå inte på händer. Det var en vidrig tid, säger hon.
– Det är fel på strukturen, jag fattar att det inte är personalens fel. Samhället är inte förberett för den enorma mängden barn som är i behov av hjälp. Många upplever det stigmatiserande att berätta om situationen när ens eget barn mår dåligt och dessutom inte går i skolan. Jag känner tvärtom, om jag och andra föräldrar berättar för så många som möjligt – så ökar förståelsen för barn och vuxna med den här problematiken. Jag vill nyansera berättelserna där skolan och samhället har svikit, och berätta om vår vardag och hur jag som ensamstående förälder försöker att räcka till.
Om ditt barn vore en vuxen
Hennes tre barn har kraschat under olika perioder. Charlie liknar vardagen som att leva på ett minfält fyllt av kaos och konflikter. När ett barn börjar må riktigt dåligt har livet känts som att ”rulla runt i krossat glas”. Hon har hamnat i situationer där livet handlat om att överleva en dag i taget, där hon på nätterna bokstavligen vaktat sitt barn som mår dåligt. I föreställningen förmedlar hon katastrofkänslan när ens barn slutar gå till skolan. Om hur hon kände sig arg, rädd, maktlös, förbannad, irriterad – men framför allt liten:
– Om jag hade vetat det jag vet idag hade jag tidigare slappnat av i skolsituationen. Det kommer att lösa sig, så länge jag får mitt barn att må bra – inte om jag pushar. Om ditt barn vore en vuxen person som sitter och gråter i bilen innan jobbet, skulle du säga till personen att gå till jobbet ändå? Det gör vi inte, men barn kör vi bara över. Sitt stilla i båten! Det här är Sverige, vi kan ta igen förlorad utbildning men hamnar ens barn i en djup depression tar allt längre tid. Sätt barnets mående först.
Maffia och morsekod
Utifrån ett föräldraperspektiv väver hon in reflektioner om jakten på orsaken till skolfrånvaro, om tusen möten, utredningar, socialtjänstens stöd, mediciner och sömnrubbningar. Hon berättar om känslan av att uppfostra en sprattlande lax, att öppna julklappar två veckor före jul, om sockerkaka till middag och tacksamheten för att orientering inte tillhörde ett av sonens specialintressen. Hon gör humor av hennes sena insikt om att samtliga barn har en NPF-diagnos:
– Jag fattade inte vad som var fel, eller att något var fel. Jag var oförstående till deras låsningar och hade ofta känslan av att vara världens sämsta mamma. Inte heller väcktes några funderingar gällande sonens växelvisa fixering vid jojos, låsdyrkning, volt på studsmatta, Pokémon, ukelele, morsekod, maffian och nordisk mytologi.
Text: Caroline Jonsson
Artikeln publicerades ursprungligen i Attentions medlemstidning nr. 2 2023