I sexan och sjuan var Izabelle i princip alltid arg i skolan. Hon argumenterade högljutt med lärarna och började bry sig mindre och mindre om skolan. Skolresultaten rasade och frånvaron eskalerade. I sjuan slutade hon gå helt till skolan. Att det blev så var egentligen inte konstigt alls. Anpassningar hon tidigare haft hade plötsligt tagits bort och kände sig oförstådd, missuppfattad och skolmiljön gjorde henne helt slut.

Izabelle är 17 år och har adhd, autism och en hörselnedsättning. Fram till femman hade hon anpassningar i skolan som gjorde att skolarbetet fungerade. Hon fick sitta avskärmad från de andra i klassen och hade lurar på så mycket hon behövde. Det var inte enkelt, men skolarbetet flöt ändå på hyffsat.  Men så en dag i femte klass togs anpassningarna helt bort och förväntades delta i klassrummet på samma villkor som alla andra. Det var då hennes nedåtgående spiral i skolan snabbt tog fart.

– Det var plötsligt så mycket intryck hela tiden. Skolan hade dålig ljudanpassning och folk skrek hela tiden. Jag blev trött och arg och blev verbalt utåtagerande. Jag började hata skolan, slutade jobba på lektionerna och började provocera mina lärare i stället, berättar Izabelle.

Ångesten och det dåliga måendet eskalerade

Även om den yttre fasaden var tuff och obrydd så härjade stressen och prestationsångesten inombords.

Hon försökte berätta för sin mentor hur dåligt hon mådde, men fick inget gensvar. Hon fick underkänt på prov efter prov i sexan och hennes frånvaro började skjuta i höjden.

– Ju fler ”vilodagar” jag var tvungen att ta desto svårare blev det att ta sig tillbaka. Tills slut var jag hemma på heltid i sjuan, säger hon.

Även om hon inte längre umgicks med vännerna, så isolerade hon sig inte dagtid. Ibland hittade hon på saker utanför hemmet och umgicks med sin familj. På nätterna däremot mådde hon riktigt dåligt och oron över skolan slet och rev i henne. 

– En natt fick vi åka in akut. Jag hade hjärtklappning och trodde jag skulle då, men det visade sig vara ångest och oro, säger hon.

Pandemin tvingade fram distansundervisning   

Skolan var oengagerade i hennes väg tillbaka till skolan. Ibland fick hon sporadiskt någon uppgift via classroom som var omöjlig att lösa om man inte deltagit på den fysiska lektionen. Annars var det mest bråk och ingen frågade hur hon mådde. Att arbeta med skolarbetet på distans fungerade inte alls och Izabelle började ge upp hoppet helt. Men så bröt pandemin ut i samhället och hennes skola övergick till distansundervisning.

– Då kände jag att jag lika gärna kunde vara med på alla lektioner. Det gick jättebra och jag fick plötsligt bra resultat. När covid hade lagt sig och skolan öppnade igen så kände jag att jag inte ville sabba det som jag ändå kämpat för i månader, så jag började så smått gå i skolan igen, säger hon.

Izabelles mamma och mormor kämpade för att hennes återgång till skolan skulle bli så bra som möjligt medan skolan visade ointresse. Izabelle lyckades till slut få ett anpassat schema, vilket fungerade bra ett tag. Tills en dag när hon spontant kände sig redo att gå på ytterligare en lektion som inte fanns med i schemat. Skolan sa av någon oförklarlig anledning nej och hennes framsteg vändes snabbt till ett bakslag och hon gick inte dit på länge.

Skolan för hörselskadade blev vändningen

På grund av sin hörselskada blev hon i nian erbjuden en plats i en kommunal skola för hörselskadade. Det visade sig bli ett lyckokast för Izabelle, eftersom skolan även visade sig vara NPF-vänlig.

– Rektorn skrattade när han såg listan på mina anpassningar jag haft i förra skolan. Särskilt på punkten ”Fråga eleven hur hon mår”. På den här skolan var allt det här självklart ansågs vara grundanpassningar som fanns för alla, så där behövde jag inget åtgärdsprogram, säger Izabelle.

Nu när Izabelle fick gå i en liten klass och omgavs av lärare som brydde sig och stöttade henne sköt hennes skolresultat i höjden. Hon slutade vara arg, eftersom hon kände sig sedd och blev mottaglig för inlärning och fick upp sina meritpoäng till 275, vilket är en fantastisk prestation. Hennes skolfrånvaro försvann och hon hade tre sjukdagar på hela året.

Hennes år på specialskolan förbättrade både hennes betyg och tilltron till sig. Men år av misslyckanden, missförstånd och utanförskap sätter djupa spår. Grundskolan har nyligen bytts ut mot gymnasiet och Izabelle har precis påbörjat sina studier på fordon – och transportprogrammet. En eländig förkylning har satt käppar i hjulet och hon måste stanna hemma några dagar första veckan. Direkt känner hon ångest och stress inför att komma efter i skolarbetet och de negativa tankarna maler omedelbart i gång. ”Kommer jag misslyckas igen?”, ”Har jag det som krävs?”.

Medskick till andra

Anledningen till att Izabelle ställer upp på intervjun är att hon inte vill att fler barn och unga ska behöva gå igenom det hon gått igenom. 

– Det är så onödigt, när allt egentligen handlar om att skolan först och främst behöver lyssna. Både på oss och på våra föräldrar. Vi kanske behöver kosta lite pengar för att det ska bli bra på slutet. Vi behöver känna stöd och omtanke i stället för hot och tjat om prov och betyg. Vi vet redan om det – tro mig, säger hon.

När hon får frågan vad hon vill skicka med till barn och unga som är hemma från skolan just nu tar hon fram ett dokument på datorn. Det är tydligt att det här är en viktig fråga för henne och hon tar ett djupt andetag och läser högt:

– De ska veta att de inte är ensamma. De är mycket bättre än de tror. Det är inte deras fel att skolan inte orkar kämpa. En vacker dag kommer du visa hela världen hur bra du är.  Livet blir bättre. Alla vi som är/har varit hemma från skolan hejar på dem.

Text: Nina Norén Foto: Privat