Thomas Sundvall ville inte gå ut, han kände hopplöshet inför framtiden. När han fann folkhögskolan vände livet. “Det jag hade drömt om och saknat så länge, det bara kom“, säger han.
Thomas Sundvall, 24 år, är född och uppvuxen i Kolmården. De första åren i skolan var ljusa, han tyckte om och hade lätt för att lära sig. Men i fjärde klass, då han bytte skola, blev omställningarna svåra att anpassa sig till och Thomas började må dåligt. På höstlovet i sjuan kraschade Thomas psykiskt.
– Jag gick ner i en jättedjup depression. Sedan dess har jag inte kunnat gå mer än kanske 25 procent. Jag har varit hemmasittare väldigt länge, berättar han.
Fick sin diagnos
14 år gammal fick Thomas till slut en autismdiagnos. Han beskriver framför allt sina svårigheter med att osäkerhet och otydlighet skapar ångest och oro och att han snabbt blir dränerad om intrycken blir för många.
– Jag är väldigt blyg också och har svårt att inleda konversationer. Jag behöver en motor i en konversation.
När Thomas Sundvall skulle sluta nian fick han tenta av en mängd ämnen för att kunna få gymnasiebehörighet. Han kom in på en gymnasieklass speciellt riktad till personer med autism, med mindre klasser och mindre spring mellan lektionerna. Men eleverna läste fortfarande många ämnen samtidigt och under det andra året på gymnasiet, efter en tids kämpande, fick Thomas dispens att läsa gymnasieämnen på komvux istället för att ha möjlighet att studera på egen hand och i lägre takt. Studiemässigt fungerade det, Thomas gjorde det han skulle, han kom in en gång i veckan och skrev prov. Men han mådde allt sämre.
– Det gjorde inte mitt mående bättre av att vara helt själv och bara träffa familjen. Det blev destruktivt. Jag tror att man behöver interaktioner, även om man tror att man inte vill, säger han.
Mamma föreslog folkhögskola
Thomas Sundvalls mamma hade hört att folkhögskolor kunde vara ett bra alternativ för personer som inte har funnit sin plats i grundskolan. En bekants barn, med liknande problem som Thomas, hade gått på Fellingsbro folkhögskola i Örebro län, två timmar hemifrån Kolmården. Thomas mamma började lite försiktigt att tjata på sin son att söka in. Thomas var minst sagt skeptisk.
– Jag tycker ju att det är lätt att skriva prov och göra läxor, men på folkhögskola har man ju inget av det. Dessutom var det en läskig tanke att behöva flytta dit.
Vid det laget hade Thomas nästan gett upp tanken på att få sina gymnasiebetyg för att kunna uppnå det han ville – utbilda sig till arkeolog. Han tyckte att han hade provat allt och att han hade fått all tillgänglig hjälp.
– Men så tänkte jag också att min situation inte var hållbar och att jag ju i alla fall kunde prova.
Gav det en chans
Hösten 2021 började Thomas Sundvall på en tvåårig allmän kurs på Fellingsbro folkhögskola, i syfte att få sina gymnasiebetyg.
– Till en början var min inställning att det kommer vara precis som med allting annat, att jag bara kommer försöka få det här överstökat. Absurt nog kändes det mer rimligt att sitta längst bak och inte prata med någon i två år än att faktiskt få vänner.
Thomas hade vid det laget inte haft vänner på fem år. Första dagen möttes han av trevliga och välkomnande lärare och elever. Aktiviteter för att knyta an och finna gemenskap upplevde han stod högst på agendan.
– Det var jätteviktigt för mig, eftersom det är lättast att knyta an till människor i början. Skulle man ha behövt på egen hand gå och sätta sig vid ett bord och ta initiativ hade jag inte gjort det, då hade jag bara suttit för mig själv.
Thomas hittade redan under de första veckorna ett flertal vänner, som han nu ser som vänner för livet.
– Det var en chock, det var fantastiskt och extatiskt. Det jag hade drömt om och saknat så länge, det bara kom. Allt blev roligare och jag fick ny motivation till att plugga, eftersom jag plötsligt gick mot ett mål, berättar han.
Gemenskapen betyder allt
Att folkhögskolan var annorlunda än det Thomas dittills hade upplevt var tydligt från dag ett. Fokus på gemenskap och samspel mellan eleverna var det sammanhållande kittet.
– Man har liksom inget annat val än att bli del av den gemenskapen. Även om jag inte ville något hellre än att vara del av en gemenskap, så hade jag ändå valt att undvika det om jag hade kunnat.
Även om Thomas kom till Fellingsbro med det huvudsakliga målet att få en gymnasieutbildning, så tycker han att den viktigaste effekten är att han har utvecklats socialt. Förutom fokuset på gemenskap trycker han också på vikten av en annorlunda pedagogik.
– Lärarna är inte där främst för att lära ut, utan för att hjälpa eleverna att lära sig av och med varandra. Det tyckte jag var ett jättehäftigt sätt att lära sig på.
Höll ett avslutningstal
Vid avslutningen höll Thomas Sundvall tal inför hela skolan. Han fick stående ovationer, uppskattande ord från skolkamrater och lärare och meddelanden från föräldrar som tackade för att han ingjutit nytt hopp i familjen.
– Jag visste inte om jag var kapabel att hålla tal, men jag ville göra något stort som tack och det blir väl inte större än så. Mitt liv hade inte förändrats om jag inte hade gått på Fellingsbro, säger Thomas.
Efter en festivalfylld sommar har Thomas nyligen flyttat ihop med sin flickvän i Söderhamn. Under hösten påbörjar han en minst treårig arkeologutbildning i Uppsala, hans dröm sedan 11 års ålder.
– Det var när jag började på Fellingsbro som jag tänkte att drömmen faktiskt kan bli verklighet. Det känns jättekul att kunna ta det första steget och förverkliga den drömmen nu.
Thomas tror och hoppas att sättet man studerar på universitetet passar honom, i det att man läser en kurs i taget och arbetar mycket individuellt. Från Fellingsbro tar han också med sig nya studietekniker och känslan av att se det positiva med grupparbeten.
– Jag har fått en helt annan syn på hur roligt det faktiskt kan vara om man samarbetar på rätt sätt.
Vad skulle du vilja säga till andra som är i det läget som du var innan du började på Fellingsbro?
– Sluta aldrig hoppas. Oavsett hur mörk situationen känns just nu så kan ljuspunkten alltid finnas runt hörnet. Man vet inte runt vilket hörn, men om man aldrig ens försöker, så kommer man kanske aldrig hitta det.
Text: Johanna Aggestam Foto:Privat