Pernilla Christians är förälder och har adhd, något som hon upplever både komplicerar tillvaron och kommer med många fördelar.
– Jag har lättare att vara på barnens nivå känslomässigt.
Varken Pernilla Christians föräldrar, man eller barn hade anat något, men själv hade hon alltid känt att hon fungerade annorlunda. Hon visste bara inte vad det var, förrän för fem år sedan.
– När jag fick adhd-diagnosen var det som att allt föll på plats. Jag förstod varför hela livet har varit som det har varit, förklarar Pernilla som bor på Vikbolandet i Östergötland.
Pernilla är gift och har idag två barn, 14 och 3 år gamla. Sedan en tid tillbaka föreläser hon om sitt liv med adhd och om en månad släpper hon sin första barnbok.
Det var i mellanstadiet som tillvaron började förändras för Pernilla Christians. Hon fick svårt att förstå frågor och skoluppgifter och tappade engagemanget, men fick inget gehör från lärare och skolpersonal. En inre rastlöshet växte sakta men säkert fram. Som vuxen flyttade Pernilla 20 gånger och hon påbörjade olika utbildningar, varav hon hoppade av de flesta i brist på fortsatt intresse.
En växande oro
När Pernilla blev förälder första gången, då 26 år gammal, hade hon mycket inre oro och var konstant stressad.
– Det handlade inte om oro för föräldraskapet, det var snarare något som gnagde inuti. Idag har jag lärt mig att när den inre rastlösheten som min adhd ger inte får utlopp, så övergår den i ångest. Men det visste jag ju inte då, berättar hon.
För Pernilla, som förklarar att hon behöver rutiner och struktur för att må bra, var det positivt att behöva förhålla sig till barnets fasta mattider och sovstunder. Det hjälpte henne att dela upp dagen, men den inre oron fortsatte att mala.
Ungefär tre år före diagnosen började Pernilla fundera mer aktivt på hur hon mådde. När en bekant berättade om de svårigheter som hennes barn med adhd hade, kände Pernilla starkt igen sig i symtombilden och började söka svar.
– Jag gick hem och googlade på adhd och gjorde ett självskattningstest för att se var på skalan jag eventuellt låg. Även om jag förskönade svaren på frågor som ifall man har det oorganiserat runt omkring sig, fick jag ändå högsta poäng, säger hon och skrattar till.
Efter lång kötid kom hon till utredning, och så småningom fick hon en adhd-diagnos.
Både för – och nackdelar med adhd
Pernilla ser inte sin adhd som en positiv kraft, men hon ser heller inte diagnosen som något negativt. Ofta tycker hon också att den är en fördel som förälder.
– Jag har lättare än många andra att vara på barnens nivå känslomässigt eftersom jag hela tiden är nära känslorna. Jag har också lätt att förstå hur barnen kan reagera på en situation. Många tycker att jag själv reagerar som ett barn ibland, säger hon.
Att hon däremot kan reagera både starkt och snabbt och med mycket känslor är något som hon tycker har blivit lättare att hantera efter insikten om vad diagnosen innebär. Tidigare kunde känslor lätt slå över i ilska, ofta på grund av intryckskänslighet. Nu skalar hon bort och försöker tänka efter före, för att undvika onödiga konflikter.
De stora utmaningarna som förälder tycker Pernilla är de praktiska. Som att hjälpa till med läxläsning.
– När det gäller teoretiska ämnen som matte blir det rörigt, jag förstår inte frågorna själv om ingen förklarar för mig. Däremot är jag jättebra på att hjälpa till med ämnen där man ska skapa eller hitta på berättelser.
En annan utmaning är att Pernilla har lätt att köra slut på sig själv, oavsett sammanhang.
– Jag har inget riktigt stopp. Innan diagnosen körde jag i 110 knyck. Jag kunde ha två jobb, och hinna två kvällskurser. Jag går lätt in för flera olika projekt samtidigt eftersom jag tycker att det är roligt. Och jag klarar av det – tills jag går in i väggen. Men nu vet jag att jag måste bromsa.
Hittat värdefulla verktyg som bromsar
Pernilla planerar på ett annat sätt idag. Med hjälp av en arbetsterapeut har hon fått olika verktyg för att underlätta tillvaron och undvika onödig stress. En whiteboard hemma visar hela veckan. Allt som ska kommas ihåg, som föräldramöten och träningar, samsas med vardagsgöromål som Pernilla sedan kan bocka av allt eftersom. Whiteboarden skapar både ett luftigare schema och inger ett inre lugn.
– Och om min man ser att jag har jättemycket en viss vecka, då tar jag bort lite. Det handlar om balans, och jag tycker att jag börjar hitta den, säger Pernilla.
Som hjälp med bristande tidsuppfattning använder hon också en så kallad timstock, en tjock rektangel med lampor på. Man trycker på en knapp och när en kvart har gått så lyser lamporna.
– Då kan jag hålla koll på om vi ska iväg en viss tid, det fungerar bättre som larm för mig eftersom tiden “syns”.
Öppenhet är viktig
För Pernilla är det viktigt att våga vara öppen med både de utmaningar och fördelar hon möter i sin roll som förälder med adhd. Förutom i föreläsningssammanhang skriver hon på Instagram, bland annat har hon skrivit om hur hon kan missa att laga mat eller glömma bort sonens läxor. Syftet är att underlätta för andra att våga. Men det finns en baksida, förklarar Pernilla.
– En person tyckte att jag inte klarade av att ha barn, så jag fick en anmälan till socialtjänsten på mig. Visst, jag följer kanske inte samhällets normer, men mina barn lider inte. Jag kanske glömmer maten till mig själv, men jag glömmer ju inte deras mat. Dessutom har de en pappa och släktingar.
Konsekvenserna av fördömanden av det slaget är att det skapar en oro bland föräldrar med diagnos, tror Pernilla.
– Man kanske behöver stöttning i att komma ihåg vad som ska göras i skolan och i möten, men så vågar man kanske inte säga som det är eller be om hjälp. Det som behövs är en grundläggande acceptans för att alla är olika.
Text: Johanna Aggestam Foto: Privat