Kristina är stolt mamma till Sussie och mormor till barnen Ida och Dennis. Att båda barnbarnen har ADHD är något Kristina aldrig fäst särskilt stor vikt vid. Hon älskar dem precis som de är. Att rycka in och stötta familjen på många olika sätt har alltid varit en självklarhet för Kristina.
Vi står och ringer på Kristinas lägenhetsdörr i Linköping. Tystnad. Ingen hemma. Kanske var det en annan tid? Fel adress? Nej just det vi skulle ju ses utomhus! Innan vi ens hinner påbörja vår vandring neråt hörs ett larm av barnskrik som fortplantar sig snabbt och låter högre och högre. Plötsligt möts vi av Dennis och Ida. De är mitt uppe i ett syskonbråk utan dess like. Storebror Dennis provocerar vant och lillasyster Ida illvrålar lika vant. Lugn som en filbunke kommer mormor Kristina gående lite efter tillsammans med dottern – och barnens mamma – Sussie. Mormor hyschar barnen kärleksfullt och snart har det lugnat ner sig. Kristinas sambo Roger tar med barnen ut igen och lugnet infinner sig i lägenheten.
Kristina har varit med och stöttat från början
Vi slår oss ner vi köksbordet och Kristina häller upp kaffe till oss alla. Vi småpratar lite och det märks tydligt att mor och dotter har en nära relation. Kristina har haft en central roll i Sussies familj alltsedan barnen var riktigt små. Även om adhd-diagnoserna kom lite senare i barnens liv, så fanns ju problematiken där riktigt tidigt. Familjen hade minst sagt händelserika småbarnsår. Att kliva in från början och stötta familjen var inget Kristina någonsin tvekade på.
– Nej, men det föll ju sig så naturligt! De är ju mitt eget kött och blod! Jag såg ju också hur tufft det var för Sussie och hennes man, säger Kristina.
– Jo det har ju faktiskt funnits gånger då vi pratat om att gå isär. Inte för att vi inte älskar varandra utan för att barnen ska få leva isär. Mamma har ju gett oss minisemestrar då och då. På så vis har vi lyckats hålla ihop det. Annars hade det nog inte gått, berättar Sussie.
Mycket egentid med storebror
Kristina älskar såklart alla sina barnbarn lika mycket men hon och äldsta killen Dennis har igenom åren utvecklat en extra nära relation. När lillasyster Ida kom till världen uppstod det en enorm konkurrenssituation som kunde bli våldsam. För att bespara familjen detta kaos så tog Kristina och sambon ofta med Dennis ut till deras lantställe. Där älskade han verkligen att vara.
– Vi har haft härliga stunder ute på landet. Och han återkommer ju fortfarande regelbundet på alla skollov och många helger däremellan. Han gillar landet så mycket att han säger att han ska köpa det när han blir stor, berättar Kristina.
Ibland fick dock idyllen på landet sina törnar och omgivningen klev in och hade åsikter om uppfostran kring Dennis. I början tog Kristina åt sig, men när diagnosen väl kom var det lättare att bemöta omgivningen.
– Då berättade jag bara att han har adhd och hur det gör att han fungerar lite annorlunda. Nu bryr jag mig faktiskt inte alls vad andra tycker, säger hon bestämt.
Gick utbidning om NPF
När kommunen erbjöd en anhörigutbildning om adhd var det självklart för Kristina att gå. Den utbildningen gav henne mycket värdefull kunskap som hon använder än idag. Sussie uppskattade mammas initiativ och vill verkligen rekommendera andra föräldrar att skicka far- och morföräldrar på liknande kurser.
– Jag märkte tydligt att hon efter kursen förstod ännu bättre vad det handlade om. Efter det kände jag verkligen att jag kunde ge mamma helt fria händer med barnen, säger Sussie.
Förutom att passa barnen är det tydligt att Kristina stöttar sin dotter genom att konstant peppa henne. Hon framhåller ofta vilka fantastiska föräldrar barnen har – i synnerhet om hon ser att Sussie är deppig. Dessutom pratar Kristina hela tiden i positiva ordalag gällande barnen. Något som verkligen värmer en förälder som kanske annars ofta enbart får höra vad som inte fungerar med barnet. Kristina avbryter vår diskussion abrupt, skiner upp och ser in i framtiden.
– Ojoj, de här barnen förstår du Sussie de kommer verkligen bli något stort! Ida kommer vi få gå till teatern och kolla på. Dennis kommer ju säkert kunna få ett jättebra jobb som det datageni han är, säger hon.
Alla mor- och farföräldrar borde finnas där
När Kristina under intervjun får höra att Attention gjort enkätundersökningar som visar att många NPF-familjer inte får något stöd alls av sin omgivning suckar hon uppgivet och skakar på huvudet. Bara för att NPF inte syns på ytan – så tycker hon att man som omgivning ska stötta lika mycket som om det rörde sig om en synlig funktionsnedsättning. Om det är okunskap och osäkerhet som gör att man tvekar, så tror hon anhörigutbildningen kan vara nyckeln. Hon tycker heller inte man ska göra en höna av en fjäder.
– Visst diagnosen finns ju där, men det är ju också viktigt att vi ser på de här barnbarnen som vilka individer som helst. Dennis och Ida skulle ju inte vara Dennis och Ida om de inte hade adhd så enkelt är det. Jag skulle inte vilja ha dem annorlunda.