Niklas Ristarp fyller sextio nästa år men ser betydligt yngre ut. Alla år med alkohol, knark och hemlöshet har inte satt spår i hans yttre. Nu är han visserligen drogfri sedan tolv år och lever ett sundare liv. Vändningen kom i samband med en lång sjukhusvistelse och en adhd-diagnos.
– Jag var 47 år och fick äntligen en förklaring till varför jag känt mig annorlunda hela livet, säger han.
I dag är Niklas glad och stolt över det liv han lever.
– Jag är fri från drogerna, får behandling för min adhd, har min lägenhet, fin kontakt med en av mina söner, är farfar och har goda vänner. Jag har också ett meningsfullt arbete där jag kan hjälpa människor som fortfarande lever i missbruk och hemlöshet – ofta med odiagnosticerad adhd.
Problemen började redan i barndomen
I likhet med många andra med adhd började Niklas problem att visa sig tidigt i livet.
– Jag tyckte aldrig om skolan och skolan tyckte aldrig om mig, säger han. Jag kunde inte sitta still, hade svårt att koncentrera mig och hängde inte med i undervisningen.
Han blir lite ledsen när han tänker på hur annorlunda det kunde ha blivit om någon hade uppmärksammat hans adhd redan då och att han fått stöd och hjälp.
– Jag var väl bara 12, 13 år när jag började röka hasch och söka mig till de tuffa killarna.
Det resulterade ganska snart i en värstingstämpel och början på ett liv med självmedicinering och missburk.
Han lyckades trots allt ta sig igenom grundskolan, kom in på en verkstadsteknisk utbildning och fick ett jobb på en verkstad där han jobbade i fyra år. Samtidigt festade han på helgerna, mycket alkohol men också amfetamin.
– Jag mådde bra av amfetaminet. Så bra att jag ville ha mer och mer och mitt festknarkande övergick till ett kontinuerligt missbruk.
Levde två liv parallellt
Niklas berättar att han i många år levde ett dubbelliv. Han hade ett bra jobb inom föreningsverksamhet, träffade kärleken, köpte villa och fick tvillingpojkar. Familjelivet fungerade bra, framförallt under de åren han var helt ren.
– Men sen fick jag ett återfall som varade i nio och ett halvt år, säger han med sorgsen blick.
Han gick ”all in” för knarkandet och under den resan förlorade han allt; hus, hem och sin familj.
Hemlösheten var ett faktum. Han fortsatte knarka och umgicks med andra som knarkade och var hemlösa. Så höll det på några år innan han träffade ett gäng som istället för att bo på gatan bodde i husvagnar. De försörjde sig på att stjäla koppartråd från olika byggen.
Niklas ”hittade” en övergiven husvagn och flyttade in i gemenskapen.
– Emellanåt var det eländigt men vi hade mycket kul också, säger Niklas och skrattar till vid tanken. De var mina vänner och vi stöttade varandra.
Livet tog en oväntad vändning
Vi är nu framme vid 2009, som kom att bli ett avgörande år i Niklas liv.
Husvagnsfolket hade slagit läger i Sollentuna. Folk i närheten klagade över deras närvaro och vände sig till politikerna, som agerade för att få bort dem. Polisen hjälpte till och kvällstidningarna var på hugget med bilder och stora rubriker på avhysningen.
– Trots tumultet fick vi igång samtal med politikerna som till vår förvåning sa att de var beredda att hjälpa oss,
I samma väva blev Niklas svårt sjuk och höll på att dö. Det visade sig att han hade allvarligt fel på hjärta och lungor. Han fick stanna på sjukhuset i tre månader.
Det var en svår tid men den ledde till positiva förändringar i Niklas liv.
Framtidstro fick allt att vända
I slutet av sjukhusvistelsen fick han kontakt med beroendecentrum och fick påbörja en adhd-utredning. Samtidigt fick han en ny sänggranne, som berättade om en förening som hjälper missbrukare och hemlösa. Musketörerna i Rågsved.
– Jag blev eld och lågor, säger han och berättar att planerna på att bygga upp en liknande verksamhet i Sollentuna tog fart redan i sjukhusbädden.
Han lämnade sjukhuset, fick ett rum på ett boende i Sollentuna, fick adhd-diagnos och medicin.
– Även om jag var svag efter sjukdomen kändes det väldigt bra att få en adhd-diagnos och en förklaring till varför mitt liv sett ut som det gjort. Jag fick medicin och kände inget sug efter droger.
Nu var kicken att Musketörerna i Sollentuna skulle bli verklighet.
Musketörerna blev till verklighet
Dåvarande socialnämndens ordförande, som hade varit med i samtalen vid avhysningen, och några tjänstemän på socialkontoret, stöttade uppbyggnaden av föreningen. De fick lokal och möjligheter till lönebidragsanställningar.
Musketörerna i Sollentuna har nu funnits i över tio år och arbetet med att guida hemlösa och knarkare till ett bättre liv, har varit och är framgångsrikt om än i liten skala.
Att kompisarna från förr är med arbetet är Niklas särskilt glad för.
– Gemenskapen har fortsatt men nu har vi kul utan droger, ler han. Dessutom kan vi hjälpa andra utifrån vår egen erfarenhet. Vi ser att många som kommer till oss har adhd och skulle behöva hjälp. Men problemet är att de inte kan hålla sig borta från droger och därför inte tas emot i vården.
Niklas och Musketörerna har nyligen, tillsammans med socialkontoret i Sollentuna, jobbat fram en metod för att hjälpa personer med samsjuklighet.
Han talar om ett unikt brukarinflytandet och samverkan med kommunen.
– Att bli lyssnad till, bemött med respekt och ha ett reellt inflytande, känns ibland overkligt när jag tänker på var jag befann mig för elva år sedan.
Text: Lillemor Holmberg Foto: Erik Ardelius