I tv-programmet Husdrömmar får tittarna följa Jennie och Andreas Vinterthun bygga sitt drömhus. Uppe på kullen bor de nu i ett 35 meter långt hus på stolpar tillsammans med sina fyra barn. Halva familjen har NPF-diagnos. Nu lever de livet bortom stadens buller, i huset där alla får vara ifred.
De har bott på kullen i Villa Vinterthun ett halvår nu. Livet har landat, konflikterna är borta. Jennie och Andreas Vinterthun bodde tidigare med sina fyra barn i ett grönt hus i Veddige, en kort cykelväg bortom det nybygga huset bland träden i Halland. I SVT:s program Husdrömmar får tittarna följa husbygget och möta familjen där hälften har NPF-diagnoser.
– Att bygga hus där alla får sitt eget krypin är ensamt ingen lösning. Rutiner, struktur, scheman, påminnelser, wifi-tider och saker på sin plats behövs i grunden. Vi var bra på sådant innan, men all denna tid som vi letade efter saker i gamla huset. Det blir såklart enklare att lägga saker på sin plats med mer utrymme, säger Jennie.
Konflikter och smågnabb
Familjen består av Jennie och sönerna Douglas 19 år, Elliot 14 år – som alla har adhd, samt Andreas, tvillingarna Sam och Elise 12 år, hunden Pinoo och fyra katter. I tio år renoverade Andreas ständigt det gamla huset. De drömde om mer tid tillsammans, att få leva och bo.
– Vi var alltid tätt inpå varandra. Hallen var trång, allt var trångt, barnen borstade tänderna samtidigt i ett badrum. Två barn delade rum, något barn väckte ett annat med sina snarkningar, varpå jag väcktes för att få stopp på snarkningarna. Ljudvolymen var hög under middagen, det var konflikter och smågnabb jämt, säger Jennie.
Jennie trivs bäst hemma, precis som ett av barnen som aldrig vill resa någonstans. Hon drömde om en pizzaugn och ett varmt bad. Barnen behövde varsitt rum och Andreas ville slippa laga hus. 2016 köpte de bergstomten som ingen ville ha. Andreas tog sig ett snack med berget, därefter ritade han på huset i fyra år. Sedan startade bygget framför kamerorna.
– Att jag är snickare med egen firma var en förutsättning för att bygga huset. Tomten gav mig utmaningen jag sökte, jag hade en förstående kompanjon och möjlighet att styra min tid. Jennie och jag har alltid varit ett bra team, det har underlättat alla beslut och humöret under byggperioden. Ett husprojekt räddar ingen relation, den måste vara stark från början. Jag rekommenderar alla att bygga hus med henne. Hon är bra på att påbörja projekt, säger Andreas.
Längtan efter tid tillsammans
Familjelivet har lärt honom att ta livet som det kommer. Under en period avlöste svackorna varandra. Ett barn hade epilepsi, Jennie och sönerna fick sina diagnoser, några kämpade med skolgången. Han beskriver sig som en person med hög arbetskapacitet och en förmåga bita ihop.
– Vi blev starka tillsammans. Jag fick lära mig att släppa tanken om att livet ska vara som vanligt, att jag skulle kunna göra allt jag ville. Det viktigaste är att alla i familjen mår bra.
I programmet får tittarna följa när paret gifter sig, säljer gamla huset för tidigt och när stormen Laura gör att bjälklaget hamnat snett och vindduken blåser bort. Andreas stress över en byggnadsställning som tickar pengar dokumenteras. ”Happy face, nya tag”, kommenterar han. Vi får följa Jennie som planerar lån av husvagn – om huset inte hinner bli klart före inflyttning.
– Många lägger all sin status i boendet och får fullkomlig panik över val och motgångar. De glömmer varför de bygger ett hus. Vi ville ha mer tid tillsammans, jag glömde aldrig mitt varför, säger Andreas.
Hade jag inte känt att det var lugnt hemma hade jag heller inte kunnat bygga. Vi har kommit långt i familjen, kanske flera steg längre än andra familjer utan diagnoser.
Förändrat livsperspektiv
Att ha upplevt att ens barn inte mår bra förändrar livet, fortsätter Jennie:
– När du vet hur livet är med barn som har ångest, kämpar med skolan, får utbrott, testar olika mediciner och du själv försöker få till en fungerande skolgång för barnen, då är det tufft. Därför blir det inte viktigt med beslut om dörrknoppar och material. Det enda vi önskade var tid för vår relation och familj.
Nu bor familjen i den 35 meter långa enplansvillan i massivt trä, byggt på ett 30-tal stolpar. Husvagnen behövdes aldrig. Jennie har fått sin pizzaugn och sitt badkar. I en lång korridor ligger sovrum, tv-rum och badrum. Vid slutet av korridoren finns vardagsrum, matsal och kök i ett, uterum med glasdörrar och ett panoramafönster med utsikt över floden Viskan. Två badrum byggdes i varsin ände av korridoren.
– De äldsta barnen med NPF-diagnoser har rummen intill varandra närmast hallen, så de får gå in och hämta kvarglömda saker med skorna på. I deras badrum är belysningen dämpad, de har handdukar, tandborstar men inte mycket mer. Sam har får sitt sovloft och Elise har sin fönsterbänk och klädförvaring intill. Alla är nöjda, säger Jennie.
Anpassad boendemiljö
Andreas och Jennie anpassar livet och boendemiljön utifrån behoven som finns i familjen:
– Vi har valt att lämna den bullriga staden där ljud och synintryck är konstanta till en lugn, trygg och behaglig tillvaro utanför stan. Eftersom sinnena är påvridna på max för personer med NPF, så behövs en lugn miljö. Vi undviker prydnader och tavlor, har undanplockat, försöker hålla ljudvolymen nere och använder oss av dämpad belysning, vilket har gett stor effekt på humöret, säger Jennie.
Andreas har inspirerats av den kinesiska Feng shui-läran om hur omgivning och miljö påverkar livet. Ovanför matbordet i köket och i sönernas badrum är taket sänkt med akustikplattor.
– Vi äter alltid middag ihop. Allt är lugnare nu, säger Jennie. Det finns många platser i huset där alla får vara ifred. Barnen går kvar i samma skola, alla mår bättre. Vi applåderar när de är där och får E i betyg. Vi hjälper dem i ämnen där de inte får godkänt. Ambitionen är att de ska må bra.
Uppmärksammad för sin öppenhet
I programmet berättar Douglas om sitt mående i mellanstadiet och om hur hans mamma hjälpte honom igenom allt. När dottern Elise var endast 7 år skrev hon till barnradion och ville bli uppringd. I radioklippet berättar hon om sin snälla, glada, spralliga, energiska och påhittiga mamma. Hon ville hälsa alla att det inte är pinsamt att ha en mamma eller ett syskon som har adhd, och att Jennie skulle vara tråkig utan sin diagnos.
– Efter Husdrömmar har många kommit fram till mig, säger Jennie. Sällan handlar samtalen om husbygget. Ofta är det kvinnor med egen diagnos som känner skam, de är tacksamma för att vi är öppna och berättar. Det känns samtidigt sorgligt. Jag skäms inte längre. Tidigt bestämde jag mig för att lära mig att leva med min adhd. Det har varit ett jädra jobb. I framtiden vill jag arbeta med att hjälpa, stötta och vägleda andra NPF-personer. Att få diagnos ger en nyckel till livet, familjen, skolan och för barnen.
Artikeln publicerades ursprungligen i Attentions medlemstidning nr 2 2021.
Följ familjen på: www.instagram.com/villavinterthun/
Text: Caroline Jonsson
Foto: Torkel Edenborg