Monica Lemner, 62 år, var 52 när hon fick diagnosen adhd. Det första hon gjorde när diagnosbeskedet kom var att be om hjälp med all den stress hon upplevde. Som ensamstående mamma till en dotter med adhd, autism och epilepsi fanns lite utrymme för den egna svårigheten att hålla ihop hemmet. Boendestödjaren Marie blev en viktig del när det kom till att förenkla livet.

”Tryggheten”. Det är ordet som Monica Lemner använder för att beskriva sin boendestödjare Marie. 
– Jag känner att mina axlar åker ner bara av att prata om henne, säger Monica och jag hör hur hon ler över telefonlinjen.

– Jag vände mig först till en arbetsterapeut på psykiatrin och bad att hon skulle göra hembesök hos mig för att få hjälp med att skapa struktur i hemmet. Hon hänvisade mig istället till boendestödsenheten och det var så Marie kom in i mitt liv.

Personkemin måste stämma

Monica har haft Marie som boendestödjare i nio år och är tacksam att hon har fått ha en och samma stödjare genom åren. 
– För mig är det viktigt att personkemin stämmer och det har det verkligen gjort med Marie. Hon är bra på att mjukt uppmuntra och på ett ganska diskret men ändå tydligt sätt introducera lösningar. Hon pushar inte utan föreslår och uppmuntrar mig till att exempelvis ringa det där jobbiga samtalet som jag kan gå och dra mig för.

Innan Marie började arbeta hos Monica så beskriver Monica hur pappershögarna där hemma växte mot himlen och om de orimliga inköp hon gjorde för att hon inte visste vad som redan fanns. 
– När man köper en tejprulle och upptäcker att det redan finns tio stycken hemma och väntar på en så blir man trött på sig själv, skrattar Monica.
 

Både emotionellt och praktiskt stöd 

Monica införskaffade pärmar med flikar och de kunde gemensamt skapa strukturer kring hemmakontoret. De arbetade med att var sak skulle ha sin plats och tog tag i städningen tillsammans. Men Monica beskriver också det emotionella stöd som Marie gett. Vissa dagar när adhd, ryggsmärtor och utmattning kämpar om utrymme i vardagen så blir Marie den som tröstar och lyssnar.
– Vissa dagar är extra tunga och då storgråter jag. Och det är hemskt att storgråta själv. Maria är den människa som jag, förutom min dotter, träffar mest och hon vet vad jag behöver när det brister. Det är till och med inskrivet i mitt åtgärdsprogram hur jag vill bli bemött då.

Enklare att hjälpa andra än sig själv

Monica arbetade innan sin sjukpensionering som fritidspedagog och hade lätt att nå barn med särskilda behov. Hon förstod instinktivt vad de behövde eftersom hon kände igen sig själv i dem. Likadant har det varit med den egna dottern som har haft stort behov av tydlighet och rutiner. Marie har tagit till sig flera av de lösningar som Monica haft för sin dotter och sig själv för att se om andra klienter kan ha nytta av dem.
– Jag har ett ganska ”specialpedagogiskt” sätt att se på världen. Jag är linjär i mitt tänkande och tycker mycket om att använda mig av bilder. Det har jag haft nytta av i mötet med de barn jag arbetat och med min dotter. Men det är svårare att hjälpa sig själv. Där behöver jag hjälp. Och uppmuntran. 

Efter en uppväxt med en stark känsla av att vara ”värdelös”, både hemma och i skolan, så betonar Monica hur viktigt det är att bli bekräftad själv och också se andra.
– Eftersom jag aldrig blivit lyft själv så har det varit viktigt att lyfta min dotter. Och också mig själv och där tycker jag att Marie också är ett stöd. Hon ser det jag gör och bekräftar det. Det är kanske särskilt viktigt när man lever ensam som jag.

Inte enkelt i relationen till andra 

Monica berättar att hon varit godtrogen i sitt liv och det har lett till att hon blir lurad, utnyttjad och lämnad. Hon har varit tvungen att sålla bland människor hon träffar för att inte bli sårad. 
– Det ligger inte för mig att vara misstänksam men jag har i alla fall lärt mig att vara försiktig. Där är Marie en trygghet. Hon finns alltid där.

Nu har Monica bestämt sig för att ”bo med sig själv”. 
– Jag är ihop med mig själv och börjar tycka om mig själv. Det är tillräckligt. Men umgänget med Marie gör att jag ändå får samtal och någon som kontinuerligt ”kollar till mig”. 

Tips till andra som behöver boendestöd 

Vad skulle hon säga till de som skulle behöva boendestöd men som drar sig för att ansöka om det?


– Många kanske kan känna en prestige i att be om hjälp. Att de är rädda att uppfattas som svaga. Jag är befriad från sånt. Jag behövde den här hjälpen och tog tacksamt emot den när jag fick den.

Men hon tycker också att det är viktigt att betona att man har rätt att säga nej om man känner att det inte klickar med den boendestödjare man får. 
– Annars är det inget konstigt med att ha boendestöd, särskilt om man på grund av sin diagnos som gör det svårt att hantera vardagen. Varför ska man låtsas som att man inte har en funktionsnedsättning om man har det?

Artikeln publicerades ursprungligen i medlemstidningen nr 2 2021

Text Cilla Foto: Erik Ardelius