Författare och journalist Nadja Yllner har skrivit boken Hon kallades hemmasittare – om skolan, tårarna och kampen i hallen. Hon berättar om åren när hennes dotter inte kunde gå i skolan, om barnen som ingen myndighet brytt sig om att räkna och om betydelsen av att ta det lugnt.
”De senaste tio åren har antalet barn som uteblir från skolan, som utvecklar ångest, depression och som börjar äta antidepressiva läkemedel ökat oroväckande mycket. Den här boken handlar om just det, och om speciellt ett av alla dessa barn – mitt eget.” I boken förmedlar Nadja Yllner vardagen utifrån ett föräldraperspektiv. Om vanmakt, möten med psykologer, handlingsplaner, hopp och flyttdrömmar. Som grävande journalist ger hon även en samtidsanalys, lyfter skolfrånvaron i världen och förmedlar samtal med skolministern, experter och Skolverket.
”Inga tecken på avmattning”
Hennes dotter Lovas önskan med boken, Hon kallades hemmasittare, är att föräldrar ska känna sig mindre ensamma och inte lägga skulden på sig själva, så att de lättare kan hjälpa sina barn.
– När Lova började stanna hemma var hon först på sin skola. Hon blev den första som uteblev på sin andra skola. Nu är det massor av barn som är i Lovas situation. Jag tror att samhället börjar vakna, säger Nadja Yllner.
Mellan 2009 – 2019 har antalet 10 – 14 åringar med olika ångestsyndrom som kontaktar psykiatrin trefaldigats. Lova var ett av dessa barn med illamående, oro, rädslor och social fobi.
– All statistik går käpprätt uppåt. Vi har ingen aning om var det slutar, det finns inga tecken på avmattning. Lovas diagnoser spelade mindre roll för de insatser som erbjöds i skolan. På individnivå är det såklart värdefullt att få rätt stöd och hjälp, men på samhällsnivå riskeras fokus alltmer riktas mot individen, inte skolan – samtidigt som skolmiljön har förändrats markant under dessa år.
Illamåendet Violetta
Bokens titel inkluderar kampen i hallen. Om hur de små fötterna en morgon trycktes ned i de svarta pälsklädda snörkängorna samtidigt som dottern upprepar: Jag vill inte. Om hur föräldrarna bestämmer sig för att idag är det skoldag, en kamp som slutar med att hon flyr till granngården.
– Idag har jag den värdefulla och befriande insikten att kraften måste komma inifrån barnet. Då hade jag inte den förståelsen. Allt var jättesvårt, man misslyckades ständigt. Jag bar tills jag insåg att det är inte jag som ska bära henne. Det blir konstgjord andning.
Lovas illamående började i trean. Hon döper illamåendet till Violetta, vars skepnad liknar en tant med lila kjol och tröja. Violetta stannar hos Lova hela mellanstadiet, och hindrar henne från att ta sig till skolan.
– Illamåendet var egentligen oro och ångest. Till slut ville hon inte längre leva. Hade vi inte pressat henne så hårt hade det inte behövt gå så långt. Barn som mår bra kan man putta och uppmuntra: Kom igen. Vingliga barn ramlar och mår ännu sämre när de blir puttade.
Barnen som inte räknas
”Alla de barn som slutar att gå till skolan för att de mår illa, har huvudvärk eller annan oro i kroppen har ingen myndighet brytt sig om att räkna. Denna skara barn hade tillåtits att växa i det fördolda”, skriver hon.
– Riksdagen har nu gett Skolverket i uppdrag att kartlägga hur dessa barn ska börja räknas. Bara genom att börja räkna förebygger vi skolfrånvaro. Det har vi sett i andra länder. Skolor behöver incitament för att värdesätta arbetet med att elever faktiskt är närvarande. Så länge varje kommun förväntas avgöra vilka insatser som ska införas för elever som inte kan gå i skolan – så kommer dessa barn att fortsätta att falla mellan stolarna. Lagstiftning krävs som gör skolan skyldig att erbjuda insatser för barn som inte klarar klassrumsmiljön.
”Knuten blev bara hårdare”
I boken försöker Yllner ge svar på frågan: Varför är det så många barn som inte längre klarar av att gå till skolan? Hennes egen analys är att: ”Regeringen måste börja räkna, Skolverket behöver förmedla riktlinjer, skolor måste återinföra små grupper och kommuner behöver skapa hemmasittarteam.”
– När riktlinjer saknas riskerar man som föräldrar att faktiskt förvärra skadan. Jag önskar idag att jag hade haft förmågan att tagga ner, slutat tjata och inte bli arg och ledsen. Att jag på allvar hade agerat utifrån att det viktigaste var att mitt barn mådde bra. Vi pressade och lät henne misslyckas varje dag med att ta sig till skolan. Knuten blev bara hårdare.
Lovas vändning kom i samband med flytten från Göteborg till Stockholm, när hon började i en ny kommunal skola.
– Lova upplevde länge att vi tvingade henne till att misslyckas. Det ska ingen tolvåring behöva vara med om. Kunskapen tar hon igen lätt, men tänkt att det tog mig två år innan jag tänkte tanken att hon behövde en liten grupp. Nu vet jag att hon hade behövt det direkt.
Alla var nybörjare
I skolans styrdokument står tydligt vad skolan är ansvarig för, men inte hur skolor ska göra när de tar detta ansvar. Barnen som varit hemma på grund av psykisk ohälsa har registrerats med giltig frånvaro i statistiken och därmed gått under radarn. ”När ingen vet vem som är skyldig att göra vad finns risken att ingen gör något alls. Speciellt om lösningen kostar pengar och inte ryms i budgeten”, skriver hon.
– När skolan ringer för att informera att det är viktigt att barnet går i skolan, hade det varit bra om det även kommer en följdfråga: Hur kan vi hjälpa er? I vårt fall var alla nybörjare. Jag har en känsla av att det sker förändringar, att smågrupper sakta återinförs.
Yllner minns känslan när hon ringde rektorn på Lovas blivande skola i huvudstaden:
– Jag berättade att hon inte gått i skolan på två och ett halvt år. Då svarar rektorn att det finns en liten grupp för elever med Lovas erfarenhet, där elever kunde få slippa socialt samspel. Vilken gudagåva! Plötsligt blev inte Lova konstig. Här fanns en skola som vågade satsa på att ge elever det de behövde.
”Tagga ner”
För Lova hade skolgången i mindre grupp och senare en elevassistent störst betydelse, säger Yllner. I boken tillägger dottern att hon inte hade blivit lika rädd för skolan, om föräldrarna varit lite lugnare.
– Jag har inga tricks att förmedla, vill bara säga att livet löser sig för dessa barn. Tagga ner. Mycket läker med åren, tiden är viktig. Vi kan aldrig lagstifta om banden mellan en elev och en speciell vuxen på skolan, men ofta är dessa relationer avgörande. Att det finns någon vuxen på skolan som eleven känner sig trygg med, någon de kan få telefonnumret till och höra av sig till vid behov.
Text: Caroline Jonsson Foto: Caroline Andersson Renaud