Beata och maken har sju vuxna barn från tidigare relationer, snart nio barnbarn och en gemensam son. Drömmen om storfamiljen besannades, men jularna på Österlen blev allt svårare att hantera. Efter en adhd-diagnos vid 52 års ålder, efter år av dubbla julbordsmenyer, insåg hon hur julstöket hade urartat – och hur stor flocken faktiskt hade blivit.
I många år klamrade sig Beata fast vid tanken om hur julen och hemmet skulle glittra, allt skulle vara perfekt innan gästerna kom. Runt julbordet samlades sällskapet med den närmsta familjen, en flock på 25 personer. Alla åtta barn, lika många bonusbarnbarn och partners skulle fira tillsammans:
– Jag ville självklart ha lax, ål, sylta, revben, skinka, köttbullar, hembakade lussekatter och allt som man måste ha. På julbordet överraskade jag med en nyhet varje år. Dessutom var jag vegan, så jag gjorde samma mat i dubbel uppsättning – en ordinarie meny och en i vegansk tappning.
Flydde till disken
Beata minns frustrationen när hon i sista sekund insåg att något missats:
– Planeringen föll ofta, det var stök i köket. Alla var dessutom överdrivet pratglada på julafton. Jag flydde ofta in till disken, ville vara ifred och orkade helt enkelt inte. Samtidigt kände jag mig ensam och utanför, eftersom jag inte kunde njuta av julen som andra. Därför var det skönt att känna det varma diskvattnet mot händerna i ensamhet. Vid niotiden lade jag mig och sov bort julaftonskvällen.
Hon fick sin adhd-diagnos nyligen, 52 år gammal. Beata bor tillsammans med maken och deras gemensamma son i Tomelilla på Österlen, i en alldeles för stor villa.
– Vi försökte få ihop det några jular tillsammans, före min diagnos. Jag skulle fixa och lösa allt själv. Någon fick ta med sig prinskorv, minns jag. Vi köpte julklappar till de små och hade julklappsspel för vuxna. Eftersom maken kör lastbil i veckorna, landade förberedelserna på mig. Mycket skulle ske i sista minuten. Sakta insåg jag att storfamiljen hade blivit övermäktig att hantera inför jul.
Julstöket urartade
Verkligheten kom ikapp. Hon insåg hur julstöket hade urartat och hur stor flocken faktiskt hade blivit. Beata hade följt sonens strategi för att kunna hantera julen genom åren. Han har adhd och autism och satt själv på sitt rum och spelade på julafton – något han alltid får göra när han inte orkar mer. En jul insåg hon att hon delade sonens utmaningar:
– Under pandemin började jag på allvar reflektera över hur mycket jag verkligen orkar. Jag pausade livet en stund, som alla andra, och nu har vi inga jular hemma på samma sätt. Folk får komma, men inte alla. Barnen och barnbarnen vet att jag älskar dem alla, men jag orkar inte längre.
Jul med liten flock
Perfektionismen har blivit bättre med åren, säger Beata – som tidigare även var festfixaren som arrangerade kalas vid årets övriga högtider för familjen:
– För mig är livet ofta allt eller inget. Ska man fira och ha kalas har jag svårt att bara bjuda några.
Ingen i familjen blev överraskad av diagnosen, de har alltid skojat om min adhd. Jag är mest irriterad på mig själv, att jag skulle fixa allt. Att det alltid måste bli som jag önskar. Fortfarande har jag svårt att be om hjälp. Jag blir irriterad om saker görs fel, och undviker att råka ut för sådana situationer. Det skapar en ond cirkel. Därför ställde jag aldrig krav på barnen inför julfirande, eller bad dem hjälpa till.
Den här julen firar hon med maken, sonen och endast med barnen som annars skulle ha varit själva:
– Mamma, 84 år, är välkommen också om hon önskar. Troligtvis kommer jag vara helt orkeslös innan julaftonskvällen ändå, men jag hoppas att jag inte behöver lägga mig före de andra. Som tur är består julen inte bara av julafton.
Text: Caroline Jonsson Foto: Privat