Liv tänder ljus för barnen som inte får någon julstrumpa eller klappar. Hon minns när hon satt ”inlåst på hemmet” och frågade efter tomten – åren när hon blev bestulen på julen.
I år firar Liv en ovanligt stilla jul. Efter barndomens jular på olika SiS-hem – Statens Institutionsstyrelses särskilda ungdomshem, känner hon stor tacksamhet inför ännu en alkoholfri jul tillsammans med barn, jultraditioner och tomte.
– Jag vill inte överföra mina känslor och minnen till barnen, de var inte ens födda när jag firade jularna på SiS-hem. När barn och djur kom in i mitt liv, ville jag återinföra högtider, traditioner och glädje i livet. Aldrig någonsin ska barn behöva uppleva en jul med snaps, det vet hela min familj. Jag älskar att skapa innehåll inför julaftonens timmar med olika ritualer.
Tror du på tomten?
Första julen på SiS-hem minns hon knappt, förutom att hon som 15-åring intalade sig själv att julen aldrig hände. Jag sitter här, men det här är inte julafton.
– Jag visste att det var jul, men jag betraktade julafton och hela min vistelse där som något i livet som bara pågick. Maten var det enda som påminde om jul. En liten plastgran hade pyntats av personalen, men utöver det fanns inte julen. Några tjejer rebellade, men ingen brydde sig. Inga julklappar och ingen julbakning.
Hon frågade personalen om hon kunde få en julstjärna på rummet, pynta tillsammans eller kanske få besök av tomten – men svaret var nej. Frågan om tomten gjorde sig personalen lustig över: ”Du tror väl inte på tomten”?
– Där satt vi, sex inlåsta barn under 16 år, med samma rutiner och samma dagsschema. En elvaårig tjej satt på sitt opyntade rum hela julafton. Jag åt julmaten på kvällen, men ingen ville vara i sällskapsrummet. Det var för deprimerande. Den enda tanken som hjälpte mig, var vetskapen om att kommande jular blir bättre.
Tio fina barndomsjular
Liv hade upplevt tio fina jular hos fosterfamiljen. Hon har varma minnen från de barndomsåren, men sen ville hon bo med sin pappa. Han ville bo med sin dotter, men livet och även julen blev kaos.
– Pappa och jag ville bo med varandra. Jag längtade efter honom, trots att jag trivdes i fosterfamiljen. Som fosterbarn vill man hem till sin förälder. Jag flyttade dit, men det slutade med att vi drack tillsammans. Julen bestod av fylla, slagsmål och otrevligheter.
Hon kunde inte stanna hos sin pappa, åren som följde placerades hon på tre SiS-hem, däremellan hann hon bo på ett HVB-hem som hon flyttade till strax före en nyårsafton.
– Det var likadant på alla hem, jag firade nyår på HVB-hemmet men även den högtiden uteblev. Samma rutiner, samma schema. Det var ett öppet boende, där kunde jag ändå få en matta, penna och papper.
En stilla och anpassad jul
Julen 2015 befann sig Liv på ett nytt SiS-boende, inte heller här var julen värd att fira:
– Ingen anstränger sig, julen är ingenting. Några omhändertagna barn fick besök, vissa hade permission, men jag hade inga besök. Just då hade jag behövt någon. Jag var helt ensam, där jag befann mig för sex år sedan. Jag kände mig bestulen på julen, hela min barndom kändes bestulen.
I år firar Liv julen med sina två barn, i magen väntar syskon. Sonen med autism blir lätt stressad av massa folk hemma, så hon fyller julaftonen med anpassat innehåll som alla uppskattar: julstrumpa, pepparkaksbak, Kalle-Anka, mat, tävling, tomte och klappar. På kvällen tänds ljusen i Livs hem, för barnen som inte får uppleva julen:
– Alla barn har inte samma frihet som mina barn. Mina tankar är hos dem. För barnen som inte får någon julstrumpa eller klappar, för barnen som inte får uppleva någonting – det är för dem jag tänder ljus. Jag minns ensamheten och tomheten. Till alla barn som befinner sig i en sådan situation, tänk om jag kunde säga till er: Alla jular kommer inte vara så här. En jul väntar som åter blir din.
Text: Caroline Jonsson
Liv skriver om sitt och familjens liv på instagram via kontot “livgrenell99”