För att förstå varför så många personer med NPF faller mellan stolarna inom vården, träffade Attention forskaren Mats Tyrstrup. Han är forskningsledare på den akademiska tankesmedjan ”Leading Health Care” och en av Sveriges främsta experter inom organisation och ledarskap, särskilt inom välfärden.
Mats Tyrstrups forskarvardag spenderas bland anställda på de arbetsplatser han undersöker. Han vill vara nära deras arbetsvardag för att bedriva sin aktionsforskning. Detta för att han anser att svaren på organisationsproblem finns ofta i det subtila, i samtalen. En brytpunkt i hans forskning kom 2007, då han identifierade det som har kommit att kallas för ˮorganisatoriska mellanrum”. Han insåg direkt att det var något betydelsefullt.
– Jag hade länge känt att det här med chefer, hierarkier och policyer inte är så bra. Det vi har utvecklat under 1900-talet är det vi kallar ”management”. Det är ju bra när vi hanterar saker som cyklar eller mobiler, men inte när vi arbetar med tjänster som riktar sig till människor inom skola, vård och omsorg.
Varför är samverkan så svårt?
– När det kommer upp ett samordningsbehov så konkurrerar det med en väldigt kraftig uppmärksamhet på organisationens egna mål. Detta kan leda till att överlämningar och ärenden skickas vidare utan någon övergripande kontrollmekanism, som ser till att patienter inte fastnar i eller halkar ur systemet.
Mats förklarar att samordningsproblemen uppstår i de organisatoriska mellanrummen, de ingenmansland som uppstår mellan sättet att formellt organisera ett antal andra verksamheter.
En stor svårighet är att de krafter som finns och som håller tillbaka oss till att sköta vårt är starka, och befästa högt upp i organisationerna.
– För det är de högst upp som ställs ansvariga för om man inte lyckas med det man har som huvuduppdrag. Tyvärr har det inte hänt så mycket när det gäller vår förmåga att praktiskt klara parallella uppdrag, det egna och de vi ska göra tillsammans. Vi måste först erkänna dilemmat, och det har inte hänt ännu, säger han.
Samverkan har vi kämpat med länge
Inför rapporten Policynivåns blinda fläck gjordes en databassökning med svenska artiklar innehållande orden ”vården” och ”samverkan”. Den äldsta artikeln var ett pressmeddelande från TT som löd att regeringen hade gett pengar för att förbättra samordningen mellan psykiatri och socialtjänst. Artikeln var från 1982.
– Det är alltså 40 år sedan vi sa att vi måste göra någonting åt det här, och frågan är fortfarande inte löst. Det finns fortfarande förfärliga berättelser om människor som faller mellan stolarna, säger Mats som ledde arbetet med rapporten.
Tidsaspekten visar på magnituden i hur svårt det är att förändra systemet, konkurrensen om tid och energi gentemot det som av ledningen i organisationerna betraktar som huvuduppgiften, menar han.
Spännande samordnande initiativ
Men det har skett en positiv utveckling på området och det finns flera samordnande initiativ runtom i landet berättar Mats. Han nämner exemelvis ”Backa barnet” som är en verksamhet som Ystad kommun inrättat tillsammans med region Skåne och polisen, och som ska arbeta med tidiga samordnade insatser. Även ”Ung intro”, som är ett annat initiativ inom vilket Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, region Uppsala och kommunerna i regionen har bildat ett så kallat finsamförbund för att hjälpa unga som står utanför arbetsmarknaden. ”Barnahus” är ytterligare ett exempel på samordning som finns runtom i landet. Tanken med ”Barnahus” är att i de fall barn utsatts för våld i nära relationer ska allt finnas där; polis, åklagare, psykolog och socialtjänst. Man har samlokaliserat, man går till ett ställe.
– Då får man kontinuitet och dessutom delar man arbetsmiljö, det blir en integration av de olika perspektiven. Så det finns hopp och goda exempel att ta efter och lära av. Jag tror att vi kommer hitta nya sätt att organisera oss som gör att vi kan hålla dubbla uppdrag, säger Mats.
Hur får man det att fungera?
– Det första som krävs för att kunna samarbeta om till exempel barn med problem är att lära känna de andra organisationerna. Men hade vi kunnat beordra fram det hade vi varit klara för länge sedan. Det har försökts. Ett problem är att vi har hållit på med samverkan så länge att folk har slutat tro på det.
Mats nämner som exempel att förväntningarna på att SIP-möten ska göra något för det individuella barnet är ganska låga, även inom professionen.
– Så man kan ställa sig frågan varför man gör det ändå. Svaret på den frågan är lite trist: det är helt enkelt så att har man ett SIP-möte kan man skriva in det i din egen journal, och om IVO eller skolinspektionen gör en inspektion så står det en anteckning om att det har varit ett SIP-möte. Om inte ens proffsen förväntar sig ett resultat behöver vi något nytt.
Mats är övertygad om att det behövs ett mer närvarande ledarskap, där ledarna finns bland medarbetarna i verksamheten, och är till för dem. De verkliga lösningarna måste komma underifrån och sedan sanktioneras ovanifrån med stöd och resurser.
– När det handlar om barn med olika problem är ett barn inte ett annat likt, men riktlinjerna erbjuder likriktade insatser. Man utgår inte från barnets behov utan från vad man kan erbjuda.
Text & Foto: Johanna Aggestam