Sent i livet går Eva igenom en NPF-utredning. För att dokumentera hennes upplevelser av den här tiden började hon skriva dagbok. Äldrelyftet har fått ta del av Evas dagbok och fått tillåtelse att publicera den som ett bonusmaterial kopplat till boken “” Livsberättelser om adhd och autism”.
Många tragiska händelser på en gång
Jag är en 58-årig tjej, kvinna, mamma, som för omkring två år sedan år sedan började ana att något inte var som det skulle hos mig. Min make sa ibland att jag behövde söka hjälp, men han sa aldrig för vad. Jag skojade bort det. Jag gick en smärtrehabilitering vintern 2019 – 2020. Psykologen där gjorde en adhd-skanning på mig och konstaterade att jag troligen har adhd. Efter mycket arbete fick jag till en remiss som inte avvisades av psykiatrin i Stockholm. De gjorde en basutredning och sände därefter remiss till en NPF-utredning. Läkaren meddelade att det är två till tre års väntetid.
Det kändes tröstlöst, men någon gång kanske jag skulle kunna få hjälp.
För drygt två år sedan gick min äldre bror bort i tarmcancer. Förra våren fick min make reda på att han hade tarmcancer men den skulle gå att bota. Han började med fem dagars strålningsbehandling. En vecka senare fick han hjärtstopp hemma på vår altan, 57 år gammal. Jag och min dotter fick igång hjärtat med första hjälpen och kunde larma, han behandlades sedan på Thoraxintensiven på Karolinska men de kunde inte rädda honom. Han avled åtta timmar senare. Vi fick sitta med honom sista stunden och ta farväl, han var inte vid medvetande men vi hoppas att han kände vår närvaro och var trygg. Inte nog med att min älskade make dog, han dog! Att se sin 20-åriga dotter ta farväl av sin far på det sättet krossade mitt hjärta. Under hösten gick även min mamma bort. Hon skulle ha fyllt 94 år och tyckte att det var dags. Hon ville inte fortsätta leva när hennes son gick bort. Jag saknar henne och det har varit mycket arbete med att dela upp arvet mellan mig, min syster och min brors fyra barn. Dessutom sälja lägenheten, köra bort saker…
Jag och min dotter har även flyttat eftersom vårt boende blev för stort och för dyrt när min make gick bort. Mitt i försäljning och uppdelning av mammas saker packade vi ihop vårt hus på 180 kvadratmeter och flyttade till en lägenhet på 70 kvadrat. Det var för fem månader sedan. Kan ni gissa hur många flyttkartonger jag har kvar att packa upp? En hel del kan jag säga…
För en vecka sedan ringde jag psykiatrin då jag har mått så dåligt sista tiden. Det här går inte längre, kände jag. Tänk dig min förvåning när de säger att vi har en tid för utredning till dig om 1,5 vecka.
Måndag 14 juni, 2021
Idag fick jag brev med bekräftelse på mina utredningstider. Känns fortfarande spännande, men jag blir lite skrämd när det står att Transportstyrelsen kan begära regelbundna intyg för körkortstillstånd. Jag har ju kört bil i nästan 30 år och kör ungefär lika illa som vanligt. Ivrig som jag är tänkte jag kasta mig handlöst över de formulär som ska fyllas i, jag älskar att fylla i formulär. Men jag konstaterade att det är bra att vänta till en annan dag när klockan inte är 22:00. Idag har jag mått jag lite bättre, jobbat och planterat fyra tomatplantor som jag fått av en kollega. Nu är det bara de 25 flyttkartongerna som står i vardagsrummet och förrådet som jag måste gå igenom också. Men det är ju bara fem månader sedan vi flyttade, och mycket vill jag spara så jag har hyrt ett förråd. I förrådet ska jag lägga de 15 kartongerna som står på den inglasade balkongen.
Tisdag 15 juni
Tog tag i telefonen och ringde min kusin idag. Jag har försökt att ringa i två veckor men inte kommit mig för. Vi ska ha gravsättning och minnesstund för mamma i juli och jag måste ju bjuda in de få släktingar som fortfarande lever. Av bara farten ringde jag upp min systerson också och pratade med honom. Syrran min är 14 år äldre än mig och bor i Umeå, hennes två söner med familjer bor också där. Det var härligt att prata med kusinen och systersonen.
Onsdag 16 juni
Tog prover inför utredningen. Känns konstigt att ta prover som visar om jag använder droger. Jag har varit rökare men slutade för 20 år sedan. Alkohol dricker jag ungefär som de flesta andra, då och då. Andra preparat däremot – näe. Jag har aldrig vågat prova, har nog vetat att testar jag så fastnar jag. Så jag testade aldrig. Kompisarna som rökte på i tonårsgänget bjöd inte mig. Jag tror idag att mina kompisar visste och skyddade mig. Känns skönt. Humöret är bättre, jag har kommit ur den ”låga” perioden och fungerar normalt igen. Konstigt med de här perioderna då jag blir så nere, förstår aldrig riktigt varför. Plötsligt är jag där och kommer inte ur det. När jag var yngre var dessa perioder någon dag, nu kan de pågå i två veckor. Allt är tungt och jobbigt i en sådan period, men när den är över är det som om den aldrig funnits. Hjärnan är konstig. Jag arbetar som ekonom inom en kommun. Vi jobbar mest hemifrån nu och det är skönt. Det tar så otroligt mycket energi att ta sig till och från jobbet och att träffa alla arbetskollegor. Kollegorna vet att jag har adhd och att jag ska göra en utredning. Min chef är mycket stöttande. Jag trivs här. Under flera år arbetade jag som systemförvaltare, men arbetet blev för tungt. Ekonomiarbete är styrt och inrutat och det behöver jag.
Måndag 21 juni
Idag var det äntligen dags för utredning! Fick stressa för att hinna i tid, men det gick. Den psykolog jag träffade passade mig utmärkt. En ganska ung tjej som var medkännande, respektfull, lyssnade och kunde anpassa sig till min humor, vilket inte alltid är så lätt. Innan vårt möte fick jag fylla i blanketter på 1177 om hur jag mår, alkoholvanor, medicinförbrukning med mera. Jag visade tydliga tecken på en fullt utvecklad depression. Det kom väl inte som någon överraskning, eftersom jag under flera veckor varit håglös, trött och inte kunnat sova på nätterna.
Psykologen ställde frågor och jag pratade och pratade och pratade. Vi satt i två timmar och pratade, det kändes mycket bra och jag tror att jag fick fram det jag ville. Jag var helt slut efteråt, åkte hem och sov en stund. Men det var en bra dag.
Tisdag 22 juni
Nu vill jag försöka få min depression att försvinna, jättesnabbt. Har sökt lite på nätet, det står att man ska försöka göra saker som man vet att man lyckas med, motionera, ta hjälp av kognitiv beteendeterapi, medicinering. Skam den som ger sig. Idag ska jag försöka vara i säng före 22.00. Det har inte hänt det senaste halvåret.
Onsdag 23 juni
Dags för nästa utredningstillfälle, idag blev det IQ-test. Hon läser samtliga frågor och instruktioner högt. Det började med två kuber med röda och vita fält på, hon visade en figur och jag skulle lägga samma figur med kuberna. Lätt match! Sedan ökade hon till fyra kuber, därefter nio kuber. Jag klarade alla men ibland med ett nödrop. Jag vet att jag har svårt för sådant, om jag ska jag lägga pussel så behöver jag hammare och såg.
I ordkunskapen fanns två ord jag hängde upp mig på, och det var ord jag själv använder mig av.
Att räkna, det kan jag. Jag kan även komma ihåg ett antal siffror i rätt ordning och i bakvänd ordning. Mitt närminne är dock inte bra, det har försämrats markant de senaste åren. Inte så kul att upptäcka det. Jag är i det hela nöjd med min insats. Nästa tillfälle är måndag och då är det en mängd frågor som jag ska besvara. Det kommer att ta cirka 1,5 timme och vi kommer att prata i telefon. Skönt, då slipper jag leta parkeringsplats. Därefter kommer psykologen att intervjua två nära anhöriga till mig. På min begäran har jag uppgett min syster och min chef, då jag inte har mina föräldrar i livet.
”Nu börjar livet med diagnos”
Utredningen startade 21 juni 2021 och resultat meddelades 2 september. Jag var orolig för att inte få någon diagnos, men det fick jag: Adhd medelsvår. Jag har nästan bara positiva känslor omkring utredningen. IQ-testet visade mycket gott resultat. Det var skönt att höra då jag tycker att jag tappat så mycket i närminne, intelligens, snabbhet och logiskt tänkande. Jag låg långt över medel i samtliga tester. Det stärkte min självkänsla otroligt mycket. Nu börjar livet med diagnos, en helt ny historia. Det lät ju bra vid besöket när jag fick diagnosen, jag skulle få tid hos arbetsterapeut, läkare, gruppbehandling – men inget har hänt ännu. Däremot har jag fått en digital patient- och anhörigutbildning. Vill få ordning på mitt liv, fort! Risken finns att jag tröttnar om det inte händer något. Samtidigt vet jag att det är jag som måste göra jobbet och det är ju ett problem.
Vad har varit annorlunda med mig? Det finns många saker som har hänt i mitt liv (eller inte hänt) som jag nu förstår – efter att ha läst böcker om adhd, lyssnat på föreläsningar och läst andras erfarenheter i exempelvis adhd-gruppen på Facebook. Förhållandet som inte fungerat, att jag aldrig velat tacka ja till en fest i förväg. När jag började i skolan blev jag väldigt blyg, fick kritik och blev utskrattad av andra barn och vuxna. Jag var inte rolig, men jag var väldigt naiv och öppnade upp mig mot allt och alla. Jag har ett antal utmattningsperioder bakom mig med långa sjukskrivningar. Konsekvenstänkande – nej det har jag inte. Impulsiv – ja det är jag, milt sagt. Att påbörja en sak som jag inte är intresserad av kan ta flera veckor och att avsluta saker jag håller på men kan ta väldigt lång tid. Ekonomi – katastrof, jag kan ha 500 kr i plånboken och handla för 200 kr. Jag vet att jag har 300 kronor kvar, jag är utbildad ekonom. Men, sedan kommer adhd-hjärnan in. Nästa gång jag tittar i plånboken tror jag att jag fortfarande har 500 kronor och blir ytterst förvånad att det bara är 300 kronor. Gissa hur mycket svårare det är när man bara använder kort.
Jag har förstått att många som får diagnos blir deprimerade och ledsna. Många ser tillbaka och kan inte släppa att livet kunnat vara annorlunda. Så tänker jag ibland, men jag är mest glad för att allt tok har fått en förklaring. Att jag med hjälp kan förändra mitt framtida liv. Mamma levde tills hon blev nästan 94 år, och jag är ju bara 58 år.