Problematisk skolfrånvaro kan drabba vilken familj som helst oavsett föräldrastil och kunskapsnivå. Det vet Eva som är barnpsykiater och mamma till Stella som inte gått i skolan på tre år.
Stella var en av många duktiga flickor med autism som ingen lade märke till förrän alldeles för sent. I våras gick hon ut nian utan betyg efter att ha suttit hemma hela högstadiet. Stellas mamma Eva som är barnpsykiater på BUP var snabb att upptäcka att Stella har adhd, men det dröjde innan hon såg autismen.
– Under mellanstadiet började Stella uttrycka att hon inte trivdes i skolan. Hon misstolkade sociala signaler och upplevde att ingen förstod henne och att alla var dumma. Men varken lärarna eller ens jag såg hennes behov, berättar Eva.
Problematisk skolfrånvaro från tidig ålder
Redan i slutet av lågstadiet började Stella stanna hemma ibland. Till exempel en gång när det var skolfoto och hon vägrade gå dit för att en lock i håret blev fel. Under mellanstadiet ökade frånvaron och det blev väldigt personberoende vilka lektioner Stella klarade att gå på.
– Klassläraren var rak och tydlig och uttryckte sig utan sociala krusiduller så henne gillade hon. Läraren i hemkunskap pratade en annan dialekt så därför gick hon inte på den. Och om en anpassning blev lite annorlunda än utlovat någon gång totalvägrade hon det ämnet därefter. Det var när hon blev så här oflexibel som jag slutligen bad om en autismutredning, berättar Eva.
Stella har alltid strävat efter att vara som alla andra. När hon skulle börja sjuan sa hon nej till anpassningar för att hon ville vara normal. Hon gick en vecka i skolan och sedan orkade hon inte mer.
– Hon blev som en utbränd. Orkeslös och sov mycket utan fysisk förklaring. Hon fick läsa lite hemifrån men kräktes av ångest när hon skulle gå och hämta böcker i skolan så det fick jag göra, förklarar Eva.
Hela familjen påverkas av Stellas dåliga mående
Alla år som Stella kämpat mot sina svårigheter har satt djupa spår i både henne själv och resten av familjen. Upplevelsen av att inte passa in har lett till social fobi, panikångest, självskador och suicidplaner som slutat med inläggning tre gånger. Eva är sjukskriven för utmattning sedan ett år tillbaka och lägger nästan all sin tid och energi på att stötta Stella.
– Stella har ett enormt behov av mig. Jag kan knappt lämna huset och vill Stella något måste jag släppa allt annat för att undvika våldsamma utbrott. Det går ut över våra andra tre barn som ständigt får stå tillbaka. Till och med 10-åringen som också har autism och adhd får stå tillbaka. Äldsta drar sig undan och min yngsta som är fem sa häromdagen att det hon önskar sig mest av allt är en dag med mamma.
Eva och hennes man är förbi sina egna behov för länge sedan och de har till och med övervägt separation för att Stella ska kunna bo växelvis med sina syskon.
– Vi gett upp våra egna behov. Det enda viktiga är att Stella och de andra barnen mår bra. Men jag försöker att uppskatta det jag har också. Om jag får dricka en kopp kaffe ostört på bron på morgonen, vilket händer någon gång i månaden, så är jag nöjd!
Måste komma tillbaka till jobbet
I höst ska Stella börja på ett individuellt gymnasieprogram i en autismgrupp. Eva är pressad att bryta Stellas beroende av henne eftersom sjukersättningen kommer sänkas och de kommer bli svårt att bo kvar i huset om hon saknar tillräcklig inkomst. Därför har hon sett till att kuratorn på habiliteringen gjort en orosanmälan till socialtjänsten, som hon hoppas ska leda till LSS-insatser i form av avlastning och hjälp med att få Stella att gå i skolan.
Att Eva är barnpsykiater har givetvis varit en tillgång för Stella och resten av familjen. Hon insåg snabbt att några av barnen behövde anpassningar och fixade whiteboard, bildstöd och andra former av förtydligande av tillvaron i god tid. Och hon såg behovet av adhd-utredning och drev igenom det. Samtidigt har hennes yrkesroll varit en nackdel:
– Jag inser nu att vi bad om hjälp alldeles för sent för att jag har så mycket egen kunskap. Jag inser också att vi borde sett till att Stella fick alla anpassningar i skolan direkt i stället för att sätta in dem stegvis. Men ingen visste bättre då, inte ens jag visste bättre!
Handar om okunskap snarare än ovilja
Eva förstår alla föräldrar till hemmasittande barn som är upprörda över att deras barn inte får rätt stöd från BUP, skolan eller socialtjänsten. Samtidigt kan hon konstatera att det ofta beror på okunskap snarare än ovilja.
– Det finns stora kunskapsluckor inom skola, vård och omsorg. Varken BUP eller någon annan instans sitter på en färdig lösning som fungerar för de flesta. Jag som barnpsykiater vet inte hur jag ska lösa det här och häromdagen läste jag om en rektor med hemmasittande barn som kände likadant.
Hon tillägger att det också finns många famlande hjälteföräldrar som kämpar mot en ofta oförstående omgivning, och inte bör klandra sig själva eller sitt föräldraskap för de svårigheter deras familjer drabbats av.
– Här sitter jag med specialistkompetens i neuropsykiatri i ett hus som ser ut som en soptipp med ett barn som hindrar mig från att gå ut, och folk utan insikt som tycker att jag borde sätta gränser. Om det blir så här när mitt barn drabbas, hur svårt är det då inte för alla andra?!
Text: Linnéa Rosenberg Foto: Adobe stock. Eva vill vara anonym.