Joel Hansson är svensk mästare i badminton. Han har flera NPF-diagnoser och ser träning som den bästa medicinen. När han spelar blir han lugn och fokuserad, men utanför planen kämpar han med vardagsstruktur, tics och nedstämdhet.
Första gången Joel Hansson provade att spela badminton var på skolgymnastiken i trean. Han lyckades inte träffa bollen men tyckte ändå det var kul, så Joel och hans mamma började och spela en gång i veckan i Åbyhallen i Göteborg och där börjar Joels revanschhistoria.
– Mamma tog dit mig som en slags belöning för att jag tog mig igenom skolan där jag var mobbad och stämplad som dampbarn. En dag blev det fel i bokningen, så vi fick stå vid sidan och kolla när klubben spelade. Det var då jag bestämde mig för att börja träna.
En tuff uppväxt
Joel upplevdes som avvikande redan på förskolan och diagnostiserades tidigt med Tourette, adhd och OCD. I skolan kunde han inte sitta still, pratade för mycket och låg oftast under stolen i stället för att sitta på den. Hans pappa var psykiskt sjuk, påverkad av felmedicinering och lämnade familjen när Joel var åtta.
Lilla Joels vardag begränsades av tvångsritualer. Som att alltid behöva göra saker ett visst antal gånger eller att fastna vid ytterdörren för att den rätta låskänslan inte uppstod. Han hade en konstant oro över att peka finger av misstag som ledde till att skolpersonalen instruerade klasskamraterna att säga att det var lugnt när han tvångsmässigt bad om förlåtelse för ingenting.
– Men det värsta tvånget var att inte kunna gå på toaletten och bajsa, säger Joel. Det gjorde mig förstoppad och jag gick och höll mig tills jag bajsade på mig.
Träningen blev en frizon
I badmintonhallen fick Joel möjlighet att komma ifrån motgångarna och bli del av en gemenskap. Utöver träningarna gick han ofta dit och spelade själv mot väggen. Där träffade han också åtta år äldre klubbkompisen Viktor som tog Joel under sina vingar.
– Han såg potential i mig och öppnade dörren till badmintonvärlden. Han privattränade mig i timmar, visade youtubeklipp på de bästa i världen och är fortfarande en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Idag är Joel själv en av de framgångsrika spelare som badmintonspelande barn ser upp till. Han har vunnit 10 SM-guld och ett EM-brons. Badmintonplanen utgör fortfarande en form av frizon från stress. Han tränar två gånger om dagen sex dagar i veckan och ser den intensiva träningen som sin bästa medicin.
– När jag spelar är jag helt fokuserad på det jag gillar mest och det får mig att må bra men allt resande som tävlingarna innebär är påfrestande för mig som har behov av struktur, berättar Joel som under intervjun befinner sig i Prag för att tävla innan det bär vidare till Irland och Norge.
Vardagslivet desto mer utmanande
Joel hör inte till dem som ser sina diagnoser som superkrafter. Snarare har de medfört att han får kämpa ännu hårdare för att lyckas. Medan framgångarna avlöst varandra på planen kämpar han med att få vardagslivet att fungera.
– Jag har som många andra med adhd svårt att planera och organisera. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag, mina pengar tar slut för snabbt och jag vet ofta inte var jag ska börja för att få ordning på allt.
Hans OCD leder fortfarande till underliga beteenden som han inte vill att andra ska se, och han besväras av tics som kommer när han är trött eller stressad.
– Jag gör en höftrörelse som får andra att tro att jag har ont. Jag brukar också blinka och rulla med ögonen. Ibland händer det när jag är nervös under matcher. Då blir jag yr och ser tre bollar i stället för en.
Joel spel blir sämre när han inte har den struktur han behöver i tillvaron, som i perioder med många resor. Tränarna är förstående och vägleder Joel även utanför planen.
– Vi jobbar mycket på hur jag ska sköta min vardag. Jag kan ringa när jag behöver stöd och då hjälper de mig att göra en skriftlig planering för vad jag ska göra när. För att få saker gjorda behöver jag en tydlig plan med ett tydligt mål och en tidpunkt för när det ska vara klart. Det gäller även träningen. Det funkar inte att lägga till en extra övning i slutet av träningen. Det jag inte är förberedd på skiter jag i eller slarvar med.
Badmintonen betyder ibland för mycket
Inom badmintonkretsen har Joel fått flera vänner och han träffade även sin flickvän i hallen. Men samtidigt som badmintonvärlden blivit Joels trygghet och revansch medför det också en form av sårbarhet att hans identitet är så hårt knuten till sporten.
– Spelar jag dålig känner jag mig dålig rakt igenom. Då spökar barndomen och jag känner mig som den mobbade pojken som lämnades av pappa igen.
Sårbarheten gjorde sig påmind för några år sedan när Joel gick på badmintongymnasiet. Pandemin ledde till distansundervisning och Joel som hade svårt att sköta skolarbetet hemifrån drabbades av en rejäl svacka.
– Jag blev riktigt nedstämd och började självskada. Drack för mycket, spelade på casino och gick ut och klubbade nästan dagligen.
Drickandet och spelandet tog han sig ur, men han har idag en snus- och energidryckskonsumtion som han inte har råd med. Nedstämdheten kommer och går och är det som påverkar Joel mest nuförtiden. Det händer att han får självmordstankar, men han vet hur han ska hantera dem.
– Jag har lärt mig att styra upp genom att acceptera tanken. Jag brukar beskriva det som att jag betraktar självmordstankarna som en fågel som sätter sig på huvudet men inte får bygga bo där.
Har ett oerhört viktigt skyddsnät
Psykiatrin har inte gjort mycket för Joel sedan han fyllde 18 och lämnade BUP, med undantag för en idrottspsykolog inom badmintonlandslaget som hjälper honom med struktur när han är stressad. De som hjälper honom ur svackorna är i stället vänner, tränare och framförallt hans mamma.
– Mamma har alltid funnits där för mig. Vi pratar fem-sex gånger om dagen, hon stöttar mig i allt och gå på knäna för min skull. Jag är stolt över den jag är nu och det har jag henne att tacka henne för, säger och Joel och tillägger att han nyligen fått kontakt med sin pappa igen och är glad över det.
Joel har också insett hur viktigt det är att våga prata om känslor. Han höll mycket inom sig när han mådde som värst och började öppna upp först efter upprepade frågor från oroade personer i hans närhet. I efterhand ångrar han att han inte berättade långt innan de frågade.
– Det kan var svårt att prata om känslor, men det är viktigt att vi gör det för att förhindra onödigt lidande och självmord. Därför vill jag råda alla som mår dåligt att prata med någon och alla som oroar sig för någon att våga fråga och lyssna.
Vill sprida kunskap om NPF
I framtiden vill Joel använda sig av sina erfarenheter för att sprida kunskap om NPF och hjälpa andra, både med badminton och med livet. Han har startat en verksamhet som organiserar ungdomsläger och har planer på att föreläsa och podda.
– Jag tror att det finns många barn och unga där ute som behöver höra att det går att ta sig igenom allt det svåra. Alla gillar ju en comebackstory, eller hur?
Joel vill också bli badmintoncoach när spelarkarriären är över. Men först tänker han vinna några fler medaljer. Närmast väntar lag-EM i Skottland i mitten av december.
Text: Linnéa Rosenberg