Elisabet von Zeipel är specialpedagog som arbetat med utredning av barn med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och med föräldrautbildning på Aspergercenter i Stockholm. Hon är också författare till boken ”Asperger och stress – Inte bara Anna”.
– Asperger är väldigt påfrestande att leva med. Svårigheterna att se helheter och att tolka signaler skapar press på individen. Det skapar oro som leder till stress. Elever med Asperger som inte längre vill gå till skolan är ofta drabbade av utbrändhet, säger Elisabet.
Måste ta barnen på allvar
Elisabet menar att vi har en tendens att inte se eller ta tecknen på allvar hos barn. Varningstecken är brist på ork eller ändrat beteende. Barn med Asperger är ofta regelstyrda och om det ändrar sitt beteende, kan det vara en signal på att hen inte mår bra. Många barn pressar sig själva, de vill vara duktiga och som andra barn. Det kan leda till att all energi försvinner i skolan och barnet inte orkar mer när hen kommer hem. Eller så kan hemmalivet fungera bra men skolan vara kaotisk. Då är det lätt att tänka att skolan inte klarar sin uppgift, när det egentligen handlar om att barnet är stressat. Här är det väldigt viktigt med öppenhet mellan förälder och skola och att inte pressa barnet när dess ork är slut.
Delad kunskap
Elisabet tror att det stora hindret i samarbete med skolan är brist på kunskap om stressens betydelse. Som förälder kan man få mycket stöd om skola och föräldrar delar den kunskapen. Det dämpar även föräldrars oro vilket är lugnande för barnet.
– Om föräldrar och skola kan mötas i samförstånd skapar man förutsättningar för att barnet så småningom kan bli mottagligt för undervisning.
I Stockholms län kan man vända sig till Aspergercenter för att få information, men stödet är väldigt olika i olika län.
Gyllene regler
Elisabet har två gyllene regler när hon arbetar med hemmasittande elever med Asperger:
1.) Återhämtning med total kravlöshet.
2.) Att återgå i egen takt.
Utbrändhet är ett allvarligt sjukdomstillstånd och kräver lång återhämtning. Den tiden måste vara fri från krav. En vuxen som är utbränd får en diagnos, utmattningssyndrom, och det tar månader, ibland år att komma tillbaka. Men barn hetsas ofta till att komma tillbaka till skolan så fort som möjligt. Man bör ställa sig frågan – vad stressar barnet minst? Med ett sådant bemötande kan hemmasittande förebyggas.
– Om barnet som är utbränt vet att ingen tvingar mig till skolan, jag får en paus, så vinner det massor med energi. Barnet vill gå i skolan, men det orkar inte.
Måste söka hjälp
Eftersom det är ett sjukdomstillstånd är det också viktigt att vända sig till sjukvården och få en diagnos. Även inom sjukvården kan kunskapen variera kraftigt. Om man märker att barnets problem inte tas på allvar har man rätt och bör söka sig till en annan instans.
– Det här är inte uppfostran, det är neuropsykiatriskt.
En annan sak barnen behöver är ”jag–kunskap”. Det är viktigt att prata om ork, energi och stress och ge barnet ord att sätta på sina känslor. Det handlar inte om terapeutiska samtal, det är enkla vardagliga samtal som ger barnet känslan att de kan göra något åt det som är jobbigt.
Barn som får återhämta sig i sin egen takt kommer sakta ur sitt skal och börjar självmant prata skola och blir redo att få undervisning. Då måste man låta barnet ta det i sin egen takt.
– Planera inte för ambitiöst för barnet, det finns inget prutmån för ett barn som varit utbränt.
Text: Calle Hedrén Foto: Elisabets privata