Ta del av reflektioner om sommar och ledighet från äldre som Attentions projekt Äldrelyftet har varit i kontakt med.
“Jag har en övergripande reflektion utifrån exakt just nu. Coronan har påverkat våra sociala mönster på gott och ont. Även synen på och val av semestertyp. På ett sätt får jag erkänna att jag mått väldigt bra av att alla förväntningar om hur saker ska göras, ställts på skam. Mest av allt har det gjort mig gott att slippa utifrån kommande förväntningar. Inte en enda gång har jag behövt förklara mig. Inga hintar, ord eller ansiktsuttryck om att jag gör konstiga val för till exempel semester och sommar. Det har varit sååå välgörande för mitt mående att vissa frågor och förväntningar har fallit bort helt på grund av coronan. Absurt men sant. Jag har känt mig friare och mer autentisk. För med en sent upptäckt diagnos har livet påverkats mycket. Till exempel att man försökt få till ett liv o knäcka koderna men oftast misslyckats. Jag har anpassat mig in absurdum till ingen nytta. Så jag hoppas att coronaeffekten, jag nämnde ovan, ska hålla i sig. Utan virus, sjukdom o död. Jag hoppas att vi är många som erfarit och genomskådat att alla måsten inte är måsten. Så berikande att se olika varianter av “att ha semester” växt fram. Och jag tycker mig ha sett större glädje i människors ögon från kreativa o egenfixade semestervarianter än i oändliga köer på Arlanda. Så glad sommar på er, hur ni än väljer att avnjuta den.”
Kvinna, 55+
“Sommaren är helt fantastisk men samtidigt jobbig och ångestfylld. Jag vet aldrig hur jag skall ta mig an den. Jag har varit arbetsnarkoman och det är svårt att vara ledig och tappa all struktur och möta omgivningens förväntningar, som jag har svårt att leva upp till. Jag njuter men med dåligt samvete för att jag inget gör. Vänder gärna på dygnet och lägger mig när solen går upp. Och jag klarar inte att sola och jag är rädd för vatten, Och åka iväg, kräver förutseende och man måste boka minst ett halvår innan. Det funkar inte. Sedan är det vilken fas man är i. Arbetslös – tja då får man satsa på glasskiosken. Jobbar – då blir det spontana road trips med musik på högsta volym och köra tills man hittar ett hotell som har ett ledigt rum (eller sova i bilen).
Jag har inte lyckats knäcka koden med rutiner och planering. När min son var liten, köpte jag ett årskort till Kolmårdens djurpark och det utforskade vi ett par somrar och gjorde helt oplanerade resor med bilen. Men nu är han stor och jag tillåter mig att bara vara. Ok, jag har lite dåligt samvete, kryddat med lite ångest att jag inte tar till vara årstiden. En regndag ger frid. Men som pensionär har jag gett mig tillåtelse att göra det jag vill. Jag går mycket och gärna på morgnarna och det bästa av allt, jag frossar i jordgubbar. Idag har jag acceptans och låter mig tappa greppet, leva på jordgubbar och vara uppe hela natten och njuta av friheten, Strunta i att städa och att ha dåligt samvete. Så får jag ett ryck men det brukar snabbt gå över. Jag både vill och inte vill ha rutiner. Men jag har förlikat mig med att gå på lustprincipen och sluta skämmas.
Tidigare försökte jag skärpa mig, för min sons skull. Men han var också hos släkten, sina kompisar och jag skjutsade till lajv, vi gjorde korta och längre road trips, jag högläste och som sagt så häckade vi på Kolmårdens djurpark. Men jag hade velat så mycket mer. Det gjorde mig stressad och det var negativt. Tack och lov och tyvärr lever jag ensam. Jag har inga krav på mig men heller ingen draghjälp. När jag var ung, tog jag passet och tog mig till Arlanda eller Kastrup och så for man i väg, så långt pengarna räckte. Ingen planering, ingen direkt tanke utan bara bort. Idag är det mycket svårare och mindre spontant. Ett långt liv har dock lärt mig att ”det är ok att bara vara och att det är bättre att ha tråkigt än att bli stressad, frustrerad och arg.” Jag tror det hjälper, även om man vill mer än man förmår.”
Kvinna, 70
“Det är jobbigt när “rutorna” i livet är borta. Hög risk att man bara flyter ut. Man får göra egna “rutor”; som att kliva upp samma tid varje dag, planera in saker att göra vid vissa tider. Det var lättare när barnen var små, då var man tvungen för deras skull. För mig funkar det dåligt att planera in saker så att man ändå har något att hålla sig i. Likadant är det för tre av mina fyra vuxna barn. De har också npf.
Det viktigaste är att prata om förväntningarna. Och veta att sommarharmonin kanske inte infinner som man har tänkt. Vet att inte alla vill prata, men om man vet, då är man ändå lite förberedd. Det blir inte lika dramatiskt.”
Kvinna, 50+